När jag var ung stod jag utanför Domus i Katrineholm och delade ut blanketter för utträde ur Statskyrkan. Men jag glömde fylla i en själv och blev därför kvar och det är jag glad för.
Jag är en av de miljoner vanliga svenskar som genom sin föga extatiska religiositet har bidragit till att befria Svenska kyrkan från sekterism och teologisk inåtvändhet.
Statskyrkan var i århundraden en bastion för de mest reaktionära tankegångarna i detta land. Det var en överhetskyrka.
Det utesluter inte att en fantastisk massa kulturgärningar – från skapandet av den svenska psalmskatten till prästgårdarnas kulturmission på svensk landsbygd – samtidigt utfördes inom ramen för denna oftast förtryckande kyrka.
När socialdemokratin tar ledningen och makten i Sverige påbörjas en omvandling av Statskyrkan. En s-märkt kyrkominister kunde på trettiotalet spetsa till det och säga att han ville avskaffa biskoparna och införa en ”kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket.” Och ungefär så har det också gått.
Även sedan kyrkan skildes från staten har kyrkan behållit starka band till det partipolitiska livet, vilket jag tackar Gud för. Svenska kyrkan är idag på det hela taget nämligen en häpnadsväckande upplyst och progressiv plats.
Visst finns det här och var spår kvar av forna tiders reaktionära hållningar. Men genom hela sin moderna historia har kyrkan tvingats förhålla sig till den tidsanda som förnyats och förändrats och det är mycket tack vare de partipolitiska banden som detta har kunnat ske.
Kyrkan har inte kunnat fly in i sig själv och de dogmatiska återvändsgränderna.
En kyrka som kastar av sig banden till politiken kommer, det är vad jag tror, ofelbart att vandra allt längre in i en allt smalare dogmatiskt kristen och snävt teologisk korridor. Mer sekterism, kort sagt.
Att det idag fortfarande finns över sex miljoner medlemmar i Svenska kyrkan tror jag inte bara är ett tecken på att folk är slentrianmedlemmar.
Jag tror att de flesta av dessa sex miljoner har en känsla för kyrkobyggnader, kyrkorum, kyrkogårdar som ett slags platser för alla.
Den som stiger in i en kyrka känner det ofta: Här är jag både privat, till och med intim (jag hör ju mig själv plötsligt andäktigt viska inför den förtätade tystnaden inom kyrkomurarna!) och befinner mig samtidigt på en plats öppen för alla.
Att Svenska kyrkan behållit banden till politiken har bidragit till den goda sekulariseringen:
Kyrkans makt över våra liv har minskat, tack och lov, men: samma kyrka kan idag också rymma den mer progressiva religiositet som sekulariseringen medfört.
När jag denna vecka går och lägger mina röster i kyrkovalet, då är jag en av dem som bidrar till en modern, friare religiositet. Den är nog egentligen mer av mystikernas religiositet och mindre av de ärevördiga institutionernas religiositet.
Denna nya religiositet tvingas, tack vare banden till politiken, att förhålla sig till tidens alla brännande frågor. Den blir en diskuterande, mer anti-auktoritär kyrka.
Politiken lyser upp religionen – men därmed kan också religionen lysa upp politiken.
----
SVT Play: Opinion live 14 september:
Debatt om kyrkovalet med Julia Kronlid, vice partiordförande för Sverigedemokraterna, Jesper Eneroth, ordförande för den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen, Lars Gårdfeldt, teologie doktor och präst, samt Erik Helmerson, ledarskribent, DN.
