ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra.
Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet.
Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med.
Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen.
För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungliga Krigsvetenskapsakademien rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.
Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och ett tiotal stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med 14 stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.
Men med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu.
Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.
En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden.
För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar.
Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum.
Sammantaget är detta en tämligen begränsad svensk åtgärd som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet.
Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap.
Nästan, eller kanske till och med lika hög, som för stående förband.
Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt.
Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning.
Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes till exexmpel värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.
Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer.
Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri med mera.
Snarare vore det en rimlig avvägning med hänsyn taget ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.
Det här skulle dock kosta pengar som inte finns.
Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet).
I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.
