Någon som är genuint nyfiken på hur demokratin dör i ett land som är så välbärgat att få accepterar öppet radikal förändring? I så fall tjänar EU som ett skolboksexempel.
Genom det ackumulerade resultatet av många små steg har EU – smygvägen – kontinuerligt transfererat makt från Europas väljare till en icke-folkvald kommission i fjärran land.
Därmed upplever vi i realtid den mest radikala omläggningen av det parlamentariska systemet sedan demokratigenombrottet. Fast denna gång krymper demokratin.
Varför ändå så lite moteld? För genom EU:s likaså stegvis växande budget- och nomineringsmakt har hundratusentals samhällsaktörer fångats in i EU-administrationens intressenät.
I detta följer tankekonditionering så naturligt att det nästan krävs övermänskliga krafter för att stå emot EU:s gloriösa internberättelse.
När folket krånglar ställer EU-potentaterna upp en lång rad EU-finansierade ”experter”. Samt ytterligare en lång rad lobbyistdrakar (som självklart välkomnar maktcentrum där anonymitets- och insynsproblemen är stora).
Potentaterna konkluderar sedan vad potentater brukar konkludera efter sina ”objektiva” remissrundor: ”Se, alla som är något verifierar att bara bakåtsträvare och outbildade betraktar vår politiska ordning som ett problem. Utestående frågor löser vi genom ännu mer maktkoncentration samt ännu mer EU-information”.
I det typiskt EU-finansierade informationsmaterialet – som distribueras redan i lågstadiet – presenteras det egna maktbygget som ett oomtvistligt framtidsbygge. Trots att det aldrig någonsin(!) slutat lyckligt när en ny maktkoloss börjat riva i väl etablerade demokrati- och maktgränser.
Av tre skäl har Sverige farit särskilt illa av EU-medlemskapet. För det första är Sverige en av de största nettobidragsgivarna per capita.
För det andra – och avsevärt viktigare – har EU spolierat den närkontakt mellan etablissemang och väljare som till helt nyligen var ett svenskt adelsmärke.
Därav en svensk statsförvaltning som idag genomsyras av en fullständigt osvensk elitsnobbism: ”Väljarna vet inte sitt eget bästa”.
Det finns knappt adjektiv nog att beskriva hur skadligt detta varit för samhällsgemenskapen. Bland alla PR-myter vid Brysselhovet är därför Bättre-Tillsammans-myten en av de mest magstarka.
För det tredje är det nu egentligen helt uppenbart att små konsensusorienterade länder – i vilka rädslan för professionell och social ostracism är nästan påtaglig – inte har någon effektiv institutionell motståndskraft mot överstatsvurmare.
Tvärtom har det visat sig att många som borde agerat motvikt utvecklats till överstatlighetens PR-agenter. Som Carl Bildt och Stefan Löfven.
Därav idag en höger som knappt säger flaska när en stat utvecklas på staten. Därav en vänster som bemöter befogad oro bland verklighetens folk med huvudklappande och tröstsagor. Därav en både höger och vänster som kombinerar flathet uppåt med paternalism neråt.
Förvånansvärt? Inte egentligen. Så blir det alltid när väldiga mängder makt samlas bland ledare som vare sig går att rösta fram eller bort.
Är det då nostalgiskt att längta tillbaka till det politiska lugn som lägrade sig över samhället när makten på allvar utgick från folket? Inte alls.
Bara genom att försvaga banden till EU är det fullt möjligt att återvitalisera demokrati och samhälle. Det är lätt att argumentera att det idag verkligt nostalgiska är att klänga sig kvar vid det elitistiska EU-bygget.
För vad doftar det för århundrade om det nygamla etablissemangsresonemanget att ”särskilt utbildade” vet bättre än folket vad som är bra för folket? Just det. 1800-tal.
