”Jag har stolta föräldrar med dålig pension. Jag vill gärna hjälpa dem men vet inte hur mycket pengar jag borde ge och vad som är rimligt. Hur hjälper ni era föräldrar? ”
Ungefär så ställdes en fråga av en medlem i en av Sveriges största Facebook-grupper på temat ekonomi för kvinnor och icke-binära. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
Många medlemmar delade med sig om vad de ansåg var rimliga sätt att hjälpa sina föräldrar. Många hade byggt upp strategier för att kunna stödja eller försörja sina föräldrar.
En del hade planerat för detta under en lång tid. Många uttryckte att de inte kan stödja sina föräldrar med pengar, då de aldrig skulle ta emot rena pengar.
I stället hittar folk andra strategier för att hjälpa, där prenumerationer på en matkasse och resor var några sätt att stödja och unna sina föräldrar något extra.
Det är inte svårt att hitta artiklar och studier om föräldrars spenderande och sparande till sina barn, men det finns väldigt lite skrivet om föräldrars beroende av sina barn och barns sparande i relation till sina pensionerade föräldrar.
Detta trots att många som gått i pension är i stort behov av stöd från sina barn och närstående.
Detta händer i Sverige 2018, i ett välfärdssamhälle som säger sig vilja frigöra människor, men där vi idag som äldre ofta blir beroende av välvilja och stöd från våra närmaste.
Detta barn- och vuxenberoende rör debatten kring utrikes födda pensionärers ekonomiska utsatthet.
Så som vårt pensionssystem är byggt drabbas de som inte lyckas, får eller kan bo och jobba i Sverige under minst 40 år.
Den extra låga ersättningen som skapats för dem som inte når upp till den redan skamligt låga garantipensionen, det så kallade äldreförsörjningsstödet, tilldelas till över 90 procent till utrikes födda. Deras barn förväntas i stället stödja sina föräldrar ekonomiskt.
Ett liknande läge råder även för många med svenskfödda föräldrar som av olika anledningar inte haft en stark position på arbetsmarknaden.
Kvinnor drabbas hårt, men inte bara den könade lönediskrimineringen slår hårt, utan även dåliga arbetsförhållanden som låg lön, ofrivillig deltid, dålig eller ingen avtalspension sätter sina spår.
Diskriminering på grund av hudfärg eller namn leder till högre arbetslöshet och högre krav på utbildning, som i sig ofta inte leder till kvalificerade arbeten.
Även andra som avviker från normen, känner av det i såväl yrkeslivet som förstärkt i pensionskuvertet.
Vi har idag ett system som gagnar ett fåtal och där många idag frågar sig själva var ens allmänna pensionsavgift tog vägen?
Den har lett till en allmän pension som idag är låg och gör att många blir beroende av garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.
Vår ekonomiska grundtrygghet ska inte bero på hur mycket kärlek vi har i vår omgivning, hur mycket våra nära kära kan och vill ställa upp och hur mycket ens partner tjänar.
När vi dessutom vet att ekonomisk status ärvs från föräldrar betyder det att en resurssvag generation förväntas livnära och stödja en äldre generation.
Det är fantastiskt att många vill och kan spara och stödja sina förädlar så de så de har råd att gå till tandläkaren eller betala hyra, men vi kan inte ha ett pensionssystem som gör gamla föräldrar ekonomiskt beroende av sina barn.
Ett stöd ska självvalt och inte skapat av hjärtlösa socialförsäkringar.
Feministiskt initiativ vill därför se ett helt nytt pensionssystem, som utgår ifrån alla människors rätt till självständighet, även som gamla.
Vi behöver ett nytt pensionssystem som ger en tillräcklig pension och som inte bara sätter ett värde på lönearbete.
Ett system som inte ständigt urholkar levnadsstandarden för pensionärer i största allmänhet och de allra fattigaste i synnerhet.
Ett nytt system kan inte inrättas omedelbart, men läget är akut.
Därför måste vi i väntan på ett nytt system, genast höja garantipensionen till att möta EU:s gräns för fattigdom, cirka 12000 kronor.
Inga barn ska behöva försörja sina föräldrar på gamla dagar i Sverige 2018.