Hej Alice!
Ja, jag vet att det kanske börjar bli lite tjatigt med alla öppna brev till ministrar och Mark Zuckerberg och så vidare, men i dessa tider av rasande snabb utveckling i medialandskapet kanske det ändå kan vara till hjälp att få en inlaga som inte bara är full av åsikter – utan också bjuder på länkar till artiklar som är rätt bra att ha ögnat igenom inför ett möte med världens största nyhetsförmedlare.
Intranetet för de många människornas liv. Facebook.
Facebook är en enorm maktfaktor.
44 procent av alla amerikaner har det som sin huvudsakliga nyhetskälla och över hälften av alla svenskar använder Facebook dagligen. I åldersgruppen 18-25 använder 80 procent plattformen dagligen.
Att Facebook kan vara en stor tillgång för både demokratin och enskilda människor är uppenbart.
Men efter det amerikanska valet blev det tydligt för en större allmänhet att med Facebook kommer även filterbubblor och falska nyheter, och det är ett hot mot vår demokrati.
Nyligen uttalade du dig på ett sätt som fick vissa tyckare och ledarskribenter att tolka det som att du inte var främmande för att ”censurera Facebook”.
Suck. Diskussionen borde väl snarare handla om att Facebook redan är censurerat?
Facebooks version av yttrandefriheten kallas ”trivselregler” och dessa är utformade för att ge maximal vinst till Facebooks ägare.
I korthet handlar det om att ge användarna såpass mycket yttrandefrihet att dom spenderar maximal tid på sajten, men samtidigt inte ge dom så mycket yttrandefrihet att deras postningar skrämmer bort annonsörer.
Det är definitivt en annan definition av yttrandefrihet än den vi firar här i Sverige.
Facebooks version av yttrandefrihet fungerar såhär i praktiken: Allt som människor postar passerar genom automatiska filter.
Det som misstänks bryta mot deras ” trivselregler” skickas till administratörer som sedan tar beslut om det dom ser ska plockas bort. Administratörerna sitter hos callcenter-liknande underleverantörer i låglöneländer och får mycket lite betalt.
Detta är orsaken till att en Facebook-sida som uppmanar till att bränna ner flyktingförläggningar får ligga kvar i flera dagar, medan en välgörenhetskampanj om bröstcancer plockas ner direkt.
Det är helt enkelt svårt för administratören att förstå vad som pågår när någon i Sverige uppmanar till mordbrand och hets mot folkgrupp, men det är desto enklare att identifiera en kvinnas bröstvårta.
Ett hyfsat enkelt politiskt mål är att få Facebook att anställa svenska administratörer. Det borde de ha råd med, givet att man förra kvartalet gick med 12,2 miljarder i vinst. Många miljoner av dessa kommer från svenska företag och konsumenter.
Facebooks version av yttrandefrihet är också anledningen till att en födelsedagshälsning från föreläsaren Björn Natthiko Lindeblad till sin vän brandmannen Lasse Gustavson (som har en brännskada i ansiktet sedan en olycka) plockades bort.
Det krävs en mycket stor protest-storm för att en sån nedplockning ska ”eskalera” till en svensk Facebook-chef.
Denna chef säger då att detta var ett misstag från en medarbetare. Sanningen är ju att medarbetaren har en faktisk instruktion om att ”brännskadade” ska tas bort.
Precis som samma medarbetare har en instruktion om att till exempel bilder på öronvax ska tas bort (såvida de inte är tecknade) men skärsår går bra.
Så bisarr verkar yttrandefriheten vara som vi lever under på Facebook.
Brandmannen Lasse Gustavson fick dock sin digitala födelsedagshälsning till sist, efter en stor kampanj där kvällstidningar och morgonsoffor glatt deltog utan att ställa särskilt insatta frågor till Facebook.
Hur många kränkningar som sker av människor med ovanligt utseende i det tysta vet vi inte. Sannolikt väldigt många. Det är inte ett rättvist samhälle som fungerar så.
Facebooks flöde styrs av algoritmer. En gång i tiden var flödet bara en kronologisk tidslinje.
Algoritmerna infördes för att Facebook enklare ska kunna ta betalt av företag som vill synas mycket i flödet och för att vi konsumenter ska hitta det som sannolikt intresserar oss i ett flöde som är svårt att överblicka.
Algoritmerna är också orsaken till det vi kallar filterbubblor, och med tanke på hur stor makt algoritmerna har, måste de demokratiseras.
Det kräver att Facebook 1) berättar hur algoritmerna fungerar och 2) låter samhället ställa krav på dom.
Detta är faktiskt inte så radikalt som det kanske först låter. EU driver flera rättsliga mål mot Googles sökmotors algoritmer.
I dessa rättsfall är utgångspunkten ett handelsperspektiv: Utnyttjar Google sin dominerande position och favoriserar sina egna prisjämförelsetjänster när man söker på till exempel flygresor? Ja, det är en typ av fråga som EU driver rättsligt. Svaret kräver att Google redogör för sina algoritmer.
Ibland ser vi tecken i gränssnittet på att Facebooks algoritmer är rasistiska. Hur många kränkningar pågår i det tysta? Det måste vi få svar på.
Facebook är inte som en tryckt tidning där alla läsare får samma innehåll. Därför kan vi inte förstå Facebook genom att konsumera det. Vi måste få data.
Våra forskare och universitet måste få tillgång till data (självklart anonymiserat, så det inte blir integritetskränkande).
Den blygsamma forskning som Facebook bedriver själva i frågan är, såklart, hyfsat vinklad till deras fördel. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Utan objektiv forskning, ingen kunskap.
Utan kunskap, inget att basera demokratiska beslut på.
Det som händer i vår tid är dock större än bara Facebook. Det vi ser är industrialiseringen av internet.
De senaste åren har vi gått från ett rikt ekosystem av olika webbplatser och appar till en digital mono-kultur där nästan allt engagemang på nätet sker hos några få privata aktörer (främst hos Google som äger YouTube och Facebook som även äger Instagram).
Industrialisering kan vara positivt för mänskligheten, men inte sällan uppstår stora orättvisor och negativa konsekvenser i industrialiseringens spår.
Typiskt är att vita män med tillgång till kapital är de som industrialiserar. Utifrån sin maktposition skriver deras bolag ensidiga avtal med alla andra och tjänar sedan de stora pengarna.
Att vid en industrialisering stå upp för utsatta grupper – eller ekologin – har skapat stora politiska rörelser. Inte minst socialdemokratin och Miljöpartiet.
Att stå upp för demokratin är dock blocköverskridande.
