I dagarna har en svensk fotbollsspelare utsatts för fruktansvärda rasistiska påhopp i sociala medier.Reaktionerna har varit starka: artiklar har skrivits, bilder har delats, upprop har gjorts, tal har hållits.

Tusentals timmar har lagts på motståndet mot attackerna. Vi kan inte utesluta att det är helt enligt vissa förövares plan.

Jag är glad för energin som finns i motståndet. Men hamnar energin rätt? Jag vill aldrig förringa den faktiska, strukturella rasism jag vet finns på alla nivåer i samhället. Men det finns tydliga problem i rapporteringsförmåga kring övergrepp på nätet.

Missriktad energi dämpar vår förmåga att göra skillnad.

Ett fåtal personer kan styra tusentals konton på Internet. Ändå tolkas gärna varje konto som en enskild människa. Oskyldiga människors konton kan vara tillgängliga för missbruk utan deras kännedom.

Inte alla förstår att de varit utsatta. Stulna inloggningsuppgifter används inte alltid direkt, utan sparas och nyttjas av illvilliga krafter vid behov.

När flera konton som skrivit rasistiska tillmälen ser ut som 13-åringar finns flera möjligheter: de ljuger, kontot styrs av tredje part, eller de får en kick av att styra det offentliga samtalet.

Hur oskyldiga de än är sprids bilder på barnens konton urskillningslöst.

Kanske är det enbart fullblodsrasister som begår övergreppen i kommentarsfälten. Mer sannolikt är det olika aktörer med olika agendor. I titt-köerna på Internet sprids skärmdumpar i en kamp för att vara först med det värsta. Men fler vill också delta i våldet.

I stormens öga flockas förövare, som flugor till honung, för att tävla om vems vanvett som får mest synlighet. Vi står till tjänst med ögon och tolkningar.

Vilka journalister hjälper oss att problematisera? Var är resonemanget kring motiv, falska konton och automatisering? Folkbildande analys lyser med sin frånvaro. När medierna inte kan förklara får vi ett dåligt skydd mot desinformation.

Det går att slå mynt av människors ilska, att handla med politiska idéer och expertråd som främjas av polarisering mellan människor. Kan man trötta ut människor blir de lättare att styra.

”Vi kan inte låta dem komma undan, vi måste bemöta!” hör jag många invända. Men vi vet ofta väldigt lite om vem vi ska bemöta.

I det fallet attackerna sker organiserat, med regelvidriga metoder och automatiserat, kan kommentarer planteras på tusen ställen samtidigt för att se vilka som bär frukt. Människan nöts ner före maskinen.

I en värld full av av självlärande algoritmer accepteras ändå idag att plattformar inte agerar när en mörkhyad person blir kallad gorilla.

Som deltagare i tjänster där övergrepp sker måste vi ställa krav på dem som ger utrymme åt hatet – de som tjänar på uppblåsta användarsiffror.

Vi är aktörer i den nya ekonomin med troll, lobbyister och makthavare som tjänar på att sälja konflikter med knapptryck. Vi skriker i protest men sprider också bilder på hatet, utan vidare analys, till förmån för säljarna.

Vi måste backa, andas, och ställa mer frågor innan vi blir vår egen värsta fiende.