Igår kväll vann hoppryttaren Peder Fredricson Jerringpriset. Som vanligt föregicks det av viss debatt, konstigt vore väl annat. Olika människor tycker självklart att olika kandidater förtjänar det mest.

Eric Hilmersson går dock steget längre i en krönika i Göteborgs-Posten. Han ifrågasätter själva prisets giltighet och tar avstamp i när hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson tog hem sitt EM-guld 2011 med argumentet att det knappast kan ha gett upptryck för folkviljan. Varför?

För att Bengtsson tog hem det med den ”största marginalen någonsin” och för att ingen badade i någon fontän när EM-guldet togs.

Ja, 44,6 procent av rösterna, som Bengtsson vann med, är det mesta en kandidat fått hittills totalt. Men det är inte mest i jämförelse med vad tvåan fått.

Redan året efter toppades nämligen det med fyra procentenheter av Lisa Nordéns prestationer i triathlon, som för övrigt vann över fälttävlansryttaren Sara Algotsson Ostholt.

Året efter det hade både ettan och tvåan – Henrik Stensson (43 procent) och Johan Olsson (40 procent) – mer än dubbelt så stor marginal ner till nummer tre som var Zlatan Ibrahimovic.

Ändå är det ridsporten som får klä skott när prisets utformning ska kritiseras. Hilmersson verkar inte tycka att Fredricson rimligen ska kunna vinna med annat än att ”hästfansen än en gång bestämmer sig för att ”kapa” omröstningen”, för att det fanns andra som tog guld i OS, inte silver.

I Expressen skriver Anna Friberg att ”ingen allmänt idrottsintresserad person [...] kan väl på fullaste allvar tycka ”att Fredricsons prestation var störst, utan detta måste vara en kupp.

Men om det nu bara vore medaljens valör som räknades är ju omröstningen fullständigt onödig. Grejen med Jerringpriset är ju just det att ett silver kan vinna fler hjärtan än ett guld.

Alla som är nominerade måste faktiskt betraktas som potentiellt värdiga vinnare – annars skulle de inte alls ha nominerats. Men när vinnaren blir någon från ridsporten så blir det ramaskri – varför?

Varför skulle det vara så omöjligt att en ryttares prestation går hem i stugorna? Upplysningsvis är ridsport en av Sveriges största, och det finns faktiskt fler hästar än kor i det här landet.

Ändå verkar många som annars är insatta i idrottsvärlden tycka att det där med ridning, det är något man får ta vid sidan av.

Den här attityden, att ridsporten inte riktigt räknas, är något som man som hästmänniska stött på så ofta att den blivit tröttsam för länge sedan.

När Nordén tog OS-silver 2012 hävdade triathlonkollegan Jonas Colting att det äntligen var en ”äkta svensk medalj”, trots att Sara Algotsson Ostholt redan kammat hem ett OS-silver hon också.

Han kallade till och med hennes prestation i fälttävlan, en av världens absolut farligaste sporter, för ponnyridning.

Vilken hästtjej som helst hade kunnat finansiera en termin på ridskolan om hon fick en krona för varje gång hon fick höra att det skulle vara ”hästen som gör jobbet”, att allt man gör är att gulla med ponnyer, att ridning är mesigt och inte någon riktig sport.

Det är svårt att inte koppla det till att kvinnor dominerar utövandet. Vi vet att sporter som lockar flest tjejer systematiskt missgynnas i bidragssystemen. Det heter fortfarande ”fotboll” och ”damfotboll” i folkmun.

Ridning slutade vara tufft när tjejerna tog över sporten efter att militären avhästades.

Kanske är det så att hästfansen inte badar i någon fontän efter en medalj, men när skulle de ha tid med det?

En häst ska fodras, ryktas, ridas, boxen ska mockas, stängslen ska lagas och man ska bära tunga vattenhinkar den långa vägen från stallet till hagen.

Om det nu är det känslomässiga engagemanget för en idrottsprestation som ska räknas så måste ändå Bengtssons och Fredricsons Jerringpris ses som någon sorts virtuellt fontänbad.

Hilmersson försöker hävda att hans krönika är en kritik mot Jerringprisets utformning. Han tycker att det är olyckligt att det kan misstänkliggöras, men reflekterar inte över att han själv sysslar med just misstänkliggörande, och fokuserar sitt misstänkliggörande på just ridsporten.

Jerringpriset går till den som får flest röster. Det är så enkelt. Då går det inte att säga att man hamnar ”snett” eller att det är en ”idrottsprislig skandal” bara för att en kandidat från ridsporten vinner över andra kandidater.

Man får vackert acceptera att även ryttare kan vinna respekt hos svenska folket. Kanske har de fattat vilken otrolig insats som Fredricson gjorde där i Rio lite bättre än allehanda upprörda sportkrönikörer.