”De fattigas problem är att hålla sig vid liv, men fattigdomsproblemet är de rikas problem.” Citatet är hämtat från den nederländske sociologen Abram de Swaan, med tanke på bland annat de tiggeriregler och lösdriveriförordningar som under historien slagit hårt mot de fattiga i Europa och som bidragit till att öka intoleransen i samhället.
Citatet är högaktuellt i dag när rika Vellinge kommun i Skåne nu ruskar om i rikspolitiken genom att vilja införa ett lokalt tiggeriförbud genom ändringen av den lokala ordningsstadgan.
I dag har tiggeriet dock helt andra dimensioner än det hade från 1600-talet och fram till utvecklandet av moderna välfärdsdemokratier i Europa. I dag rör det en liten grupp fattiga och diskriminerade romer från främst Rumänien och Bulgarien.
Jämfört med andra problem vi står inför i dagens Europa är detta ett jämförelsevis litet problem. Men nu som då är förbudslinjen ingen lösning på fattigdomsproblemen. Istället riskerar vi att försämra situationen för de fattiga EU-medborgare som i dag tigger i Europa.
Vurmen för tiggeriförbud, lösdriveriförordningar, skärpta ordningsstadgor och fattigfogdar som tidigare i historien skulle hålla tiggarna bort ledde endast till att man drev runt de fattiga tiggarna mellan städer, regioner och geografiska områden.
Problemen löstes inte av förbuden utan när staterna i Europa började bekämpa fattigdomen. Regleringen ledde endast till att fattigdomen sopades under matten.
Studier av dagens tiggeri pekar på liknande effekter. Forskning som studerat vilka konsekvenser det brittiska förbudet mot tiggeri fått för tiggarna i olika distrikt i London under 1990-talet visar att situationen försämrades genom att tiggarna stämplades som kriminella.
Det blev därför allt svårare för dem att anpassa sig till samhället. En del av de bötfällda måste fortsätta att tigga för att tjäna ihop pengar till böterna och de fick därför svårt att lämna livet på gatan.
Det finns också tydliga tecken på att intoleransen ökade. I dag borde vi istället öka toleransen mot en av Europas fattigaste och mest diskriminerade grupper.
Det finns en uppenbar risk för att en kriminalisering leder till att samhället blir mer intolerant överlag mot grupper som av majoritetssamhället betraktas som avvikande eftersom det blir lätt att även i andra lägen ta till detta medel för att lösa sociala problem.
Den här typen av förbud som riktar sig mot speciellt utsatta grupper kommer att innebära inskränkningar i en rad grundläggande fri- och rättigheter för dem det gäller.
Den finska professorn Virpi Mäkinen visar att ett tiggeriförbud kan förstärka den etniska diskrimineringen mot romer eftersom tiggeriet inom EU har kommit att ses som en romsk fråga under 2000-talet.
Många romer i Rumänien är rädda för att registrera sig, vilket gör att de går miste om grundläggande rättigheter och sociala förmåner eftersom de inte liter på myndigheterna.
I praktiken skulle ett förbud kunna uppfattas som en ytterligare diskriminering av en redan diskriminerad grupp och försämra deras situation.
Den här typen av lokala förbud som Vellinge vill införa innebär med all sannolikhet att man att bollar runt problemet mellan olika kommuner och länder, istället för att vi i Europa tar ett gemensamt ansvar.
Partiella förbud som att förbjuda viss typ av tiggeri som till exempel organiserat tiggeri leder ofta till svåra avgränsningar och tolkningsproblem och leder lätt till ytterligare lagskärpningar.
Många av tiggeriförbunden har under historiens lopp motiverats med att de varit för de fattigas bästa. I själva verket har de med Abram de Swaans ord varit för att gynna de rikas intressen.