Efter fotboll är hästsporten den största idrotten i Sverige. Samtidigt förekommer systematiska kränkningar av hästar inom ridsporten, något som inte sällan får dödlig utgång. Vi måste sluta se hästarna som pengamaskiner och i stället betrakta dem som individer. Det skriver Kutte Jönsson, filosof och idrottsforskare vid Malmö högskola, inför Gothenburg Horse Show som inleds idag.
Idag inleds världscupstävlingarna i banhoppning och dressyr vid Gothenburg Horse Show. Intresset är stort. Tusentals människor kommer att följa tävlingarna på plats i Scandinavium, Sveriges television kommer att sända varje dag, och tävlingarna lär även fylla tidningarnas sportsidor.
Men så är också hästsport den största sporten efter fotboll. Sporten omsätter enorma summor pengar varje år. Hela industrier har växt fram ur sporten, inte minst avelsindustrin.
Miljoner människor hämtar ekonomisk näring ur idrotten.
Samtidigt skiljer sig hästsporten från annan idrott på en avgörande punkt: Djur är en nödvändig förutsättning för sportens existens, djur som rimligen inte haft möjlighet att samtycka till att bli idrottare och därmed en del av en starkt prestationsinriktad tävlingsmiljö.
Tävlings- och idrottsmiljön utgör tveklöst en hälsorisk för hästarna. Exemplen där hästar farit illa inom idrotten talar sitt tydliga språk. Med jämna mellanrum kommer det rapporter om hur hästar utsätts för misshandel för att kunna prestera bättre. Under OS 2008 åkte fyra hästar fast i dopingkontrollen inför finalen i banhoppning, då man hade funnit höga halter av smärtmedlet capsaicin, ett medel som används för att göra hästarna mer känsliga för smärta, i hästarnas blod. Och under OS 2012 anklagades den svenske dressyrryttaren Patrik Kittel för att ha använt otillåtna, och plågsamma, metoder i samband med träning.
I samma OS blev det även uppståndelse kring terrängritten, en gren i fälttävlan. Terrängritt är förenad med direkt livsfara för hästarna, eftersom hindren är fasta och alltså inte ger vika om hästarna slår i dem. Flera av hästarna skadades också svårt i tävlingen, och vissa av dem fick avlivas. Med andra ord saknas det inte exempel där hästar exploateras i idrottens namn. Inte sällan med dödlig utgång.
Även om somliga skulle betrakta alla dessa exempel som undantag, så kommer man inte ifrån den moraliska grundfrågan: Är det verkligen rätt och riktigt att använda djur för idrottsliga ändamål? Är inte hästsporten, i själva verket, främst ett sätt att manifestera människans självpåtagna överhöghet gentemot andra arter? Kort sagt: Är hästsporten överhuvudtaget moraliskt försvarbar?
Vissa av hästsportens discipliner, som terrängritt, är enkla att döma ut som omoraliska. Samma sak behöver dock inte gälla för banhoppning eller ens dressyr, även om det är känt att det förekommer våld mot hästarna också inom dessa discipliner.
Det enda sättet att mäta den moraliska graden på sporten bör, till syvende och sist, vara utifrån hur väl hästarnas intressen och välfärd kan säkras. I grunden handlar det om att se hästarna som någonting annat än pengamaskiner eller nationella klenoder. Vi måste se dem som individer, och inte bara som redskap för mänskliga intressen.
Bevisligen förekommer det systematiska kränkningar av djur inom idrotten. Det är demoraliserande – inte bara gentemot de hästar som utsätts för kränkningarna, utan även mot alla andra som är en del av hästsporten.