”I mina ögon är Vilks inte en mysig konstnär på Bjärehalvön”, skriver Ann Heberlein i en debattartikel på SVT Opinion.
Objektivt sett är det ett helt korrekt påstående, man kan till och med stryka ”i mina ögon”. Jag bor (normalt, just nu är det andra tider) och är verksam på Kullahalvön.
Det kan tyckas vara en bagatell men så följer nästa led: ”Lars Vilks umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer. Det har jag liten tolerans mot.” Det är klart att jag blir ytterst nyfiken på vilka dessa fascistiska kretsar är eller på vilket sätt jag hetsar mot muslimer.
Det verkar dock vara på samma sätt som med Bjärehalvön; Heberlein ägnar sig åt ett löst tyckande.
Men det blir värre: ”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv?” skriver Ann Heberlein.
Även här råder brist på noggrannhet. Under alla omständigheter blev en person mördad på grund av att att han var jude. Skriver man om den heberleinska retoriken skulle det låta så här:
I helgen fick en människa sätta livet till som konsekvens av hans rätt att vara jude. Vilket värde har en jude? Vilket värde har en människas liv?
Felslaget för lektorn i etik är att den som mördar är den som bär ansvaret. Mördaren kan hävda att han mördade därför att han såg en jude. Vem skulle godta ett sådant argument?
Och blir det mycket bättre moral om mördaren menar att han kände sig kränkt av en teckning som utfördes 2007 vilket ger honom rätten att kallblodigt skjuta ner en passerande?
Det är klart att man kan försöka vrida ett par varv till.
Borde inte konstnären, när han tecknade en blasfemisk bild, ha insett att detta skulle kunna leda till att någon blir mördad (vartill måste tilläggas att bildens spridning kom via en dagstidning; borde inte redaktionen också ha tänkt detsamma)?
Om man önskar kan man pröva ordet ”respekt”, det vill säga att man bör undvika att yttra sådant som kan få någon till att begå mord. Men då har man börjat förhandla med våldet som insats.
Man kan dessutom tillägga. Jag besökte Köpenhamn för att delta i en konferens om ”Konst, blasfemi och yttrandefrihet” (inte ens rubriken lyckades Heberlein pricka rätt).
Borde jag inte ha gjort det för att jag 2007 gjorde en teckning som kan reta någon till att begå mord?
Heberlein kan inte ha varit i god form den här dagen för hon fortsätter utför en alldeles välkänd planka:
”Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan. Vi har ett ansvar för vad vi säger, skriver, formulerar och gestaltar – vilka konsekvenser detta får, hur andra människor uppfattar det. Vi försöker lära våra barn att ta hänsyn till andra människors känslor.”
Här tummas det förrädiskt (och harangen har ventilerats otaliga gånger) på yttrandefriheten.
Yttrandefriheten har en rad begränsningar enligt lag men i övrigt är yttrandefrihet precis motsatsen till det som Heberlein önskar, nämligen brist på respekt.
När det är sagt kan man också inse att yttrandefrihet i praktiken har omfattande begränsningar.
Det finns möjligheter att vräka ur sig lite vad som helst i en del kommentatorfält, på bloggar och på diverse nätsidor. Den sortens uttalande kommer dock att sakna ett seriöst erkännande.
Seriösa, alltså i samhällsdebatten väl ansedda medier, filtrerar inlägg enligt den givna principen att man inte bör publicera allt som kan sägas.
Till detta kommer en armé av samhällets observatörer som har intensiva åsikter om var anständighetens gräns bör gå.