Inför valet 2010 tog Sverigedemokraterna fram en rapport om ”våldtäktsvågen” i Sverige, och pekade ut invandrare som skyldiga. Men majoriteten av dem som förekommer i våldtäktsmål har ”svenska” namn som Mikael eller Andreas. Även om vi köper metoden att dela upp folk efter namn, visar det sig alltså att sexuella övergrepp inte är ett integrationsproblem. Trots det har fördomarna fått fäste hos långt fler än redan frälsta högerextremister, skriver Martin Fredriksson, Researchgruppen.
Som ett sandpapper har det nötts och nötts, år ut och år in, rakt ner i hjärnbarken. I vårt allmänna undermedvetna ”vet vi” att invandrare begår de flesta brotten. Framför allt ”vet vi” att de flesta våldtäkter begås av invandrare. Ingen människa är immun mot högerextremisternas propagada – för propaganda är just vad det är.
Från de första hemsidorna till dagens bloggar har alla partier och organisationer på den yttre högerkanten rapporterat om brott, inte minst våldtäkter, som begås av invandrare.
Inför valet 2010 tog Sverigedemokraterna fram en rapport som pekade ut invandrare som skyldiga till ”våldtäktsvågen” – samtidigt gjorde nynazistiska Svenskarnas parti samma sak. ”Operation Nordisk Kvinnofrid” var ett projekt extremhögern drev redan 1996.
Att kampanjerna totalsågats av en enig kår av kriminologer bekymrar dem inte. Att en nyss utesluten aktivist i Svenskarnas parti som tidigare dömts för våldtäkt nyligen misstänkts på nytt, är heller inget man talar högt om i de här kretsarna.
För ett par år sedan kombinerade jag mina roller som researcher och utvecklare och skapade ett system för att samla in stora mängder domstolshandlingar. Det började som ett sätt för mig att underlätta mitt arbete, eftersom jag inte hade råd med de juridiktjänster som redan fanns.
Nyligen lekte jag med olika sätt att visualisera delar av denna stora mängd information. Jag testade med att trycka in 56 000 strafftidsbeslut, dokument från kriminalvården där klienters – nyspråk för fångars – datum för inställning och frigivning i landets olika anstalter framgår.
Ur detta framställde jag sedan ett sorts ”moln” där de vanligaste namnen visades i större typsnitt, för att därefter minska i storlek ju ovanligare ett namn blev. Därefter körde jag samma process på tilltalade i 1500 domar där ordet ”våldtäkt” förekom i texten. En bristfällig urvalsmetod, men den bästa jag kunde uppbåda utan att gå igenom alla domar manuellt (och därmed riskera att bli beskylld för att manipulera materialet).
Resultatet blev i stort sett detsamma.
”Johansson” visade sig vara det vanligaste namnet på personer som döms till fängelse. Sedan 2010 har runt 1000 Johanssons passerat in i portarna till anstalterna. Johansson är förstås också ett av de vanligaste efternamnen i landet, och utan att göra anspråk på någon som helst vetenskaplig säkerhet avspeglades de vanligaste namnen ganska väl i statistiken över fängslade såväl som tilltalade i våldtäktsrelaterade mål.
De första namnen på listan i våldtäktsmål var typiska Andreas, Mikael, Daniel och så vidare.
Om vi alltså för en sekund köper rasisternas metod och delar upp människor efter deras namn, så har de vanligaste svenska namnen hunnit vara tilltalade i 593 domar innan vi kommer till Ahmed på plats 35. Och då har jag inte tagit hänsyn till olika stavningar vare sig för Mikael eller Mohammed.
Mitt snabba test i laboratoriemiljö var ämnat mest för mig själv och skulle aldrig hålla mot några högre vetenskapliga kriterier. Trots detta har det de senaste veckorna fått spridning långt utanför vänkretsen. Jag fick se mitt nyårslöfte om att sluta trolla twitterhögern som brutet.
Upprörda över en statistik som visade att majoriteten av de som döms till fängelse inte är invandrare började reaktionerna komma in. Jag ”borde plockas bort”, skrev någon. Nästa Breivik anmodades att lägga mitt namn på minnet. Fler än en tyckte att jag borde få ett skott i huvudet.
Förutom dessa kreativa lösningar – som rasister i alla tider tagit till när de ertappas med byxorna nere – kom andra reaktioner från samma håll. Fantasierna över olika sätt att döda mig på ter sig oändlig.
Men även från vänner på vänsterkanten har jag fått förebråelser för att ha presenterat statistik med underlag. Statistiken korreleras inte med hur vanliga namnen är, säger vännerna. Med flit och iver har de räknat ut att de som heter Mohammed är mer benägna än de som heter Mikael att begå våldtäkter, och därför kommer nu främlingsfientliga grupperingar och partier använda statistiken i egna syften. Det ”hade varit bättre” om jag var tyst, säger de.
Det visar sig alltså att den högerextrema utnötningstaktiken varit effektiv. Att konspiratoriska fördomar har fått fäste hos långt fler än de redan frälsta. Det kanske är en försvarsmekanism. Det är tacksamt och bekvämt att tänka att det är andra kulturer som hatar kvinnor. Men det är skitsnack.
Till exempel utgör personer som heter Mohammed i Sverige en yngre befolkning än de som heter Mikael. Medan många Mikael är i 50-årsåldern är en stor grupp av Mohammed födda på 80-talet. Enligt Brottsförebyggande rådet begås de flesta våldtäkter av personer upp till 40 år, för att därefter minska drastiskt (se lagförda personers ålder,
2011).
Kvinnohat må ta sig olika uttryck, men återfinns inom alla kulturer.
Kanske är reaktionerna så starka för att den data jag presenterat går rakt emot den strategi som rasisthögern i alla tider gjort bruk av. Men sexuella övergrepp är inte ett integrationsproblem. Att diskutera huruvida vissa namn är mer eller mindre benägna att våldta är att fastna i rasisternas fälla, eftersom man skjuter över målet.
I Göteborgs tingsrätt blev en man nyligen friad för våldtäkt eftersom kvinnan lyckats drämma till honom med en kastrull efter övergreppet. Enligt tingsrätten visade det att hon inte befunnit sig i hjälplöst tillstånd. Det är denna attityd som är problemet. Antingen är kjolen för kort och offret för passivt – eller så var det en invandrare som gjorde det.