Både patienter och vårdpersonal lider av överfulla akutmottagningar och inställda operationer.
Många är överens om att något måste hända – men för att vända utvecklingen måste vi kunna enas om lösningen till sjuksköterskeflykten. Det är den som är huvudorsaken till platsbrist och patientskador.
Här måste staten öka sjukvårdsmedlen. Detta är en renodlad politisk fråga och handlar om något så enkelt som fördelning av pengar.
Vårdpersonalen och allmänheten har förstått att våra överfulla akutmottagningar och ökade antal patientskador beror på bristen på vårdplatser (Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare i Europa). I debatten har det framgått att det egentligen inte råder brist på faktiska sängplatser utan på sjuksköterskor.
Sjuksköterskeflykten är alltså huvudproblemet och den beror på dåliga löner, dålig löneutveckling, dåliga karriärmöjligheter, dåliga arbetstider och hög arbetsbelastning med för många patienter per sjuksköterska.
Så långt är de flesta av oss överens. Tyvärr slutar samförståndet när det kommer till att formulera lösningar.
Sjukvårdens problem beror bland annat på nedskärningar, skattesänkningar och alltför stramt lagda sjukvårdsbudgetar. Det är enbart med politisk ideologi som problemen kan lösas.
Det går inte att fördela om pengar till bättre sjuksköterskelöner när det finns inte tillräckligt mycket pengar att fördela. Det handlar inte om prioriteringar av befintliga resurser utan om att lägga mer pengar på offentlig sektor.
Det handlar om att ge oss lite marginaler, lite andrum.
Det är en vanlig – och destruktiv – vanföreställning att vi inom vården lägger pengarna på fel saker.
Ett populärt exempel är kostnaderna för bemanningssjuksköterskor. Då påstås landstingen ha en kortsiktig och nästintill kafkaliknande hållning i frågan:
”Varför lägger inte landstingen de skyhöga kostnaderna för 'hyrsjuksköterskor' på fast anställda för att få befintlig personal att stanna kvar och samtidigt locka fler? Hur kan det finnas pengar till bemanning men inte pengar till att höja löner?”
Detta frågar sig såväl opinionsbildare som politiker och vårdarbetare på golvet.
Men cheferna är inte dumma – utan desperata. För Sveriges kommuner och landsting (SKL) är bemanningsföretagen faktiskt ett sätt att spara pengar, att slippa betala för långsiktiga men kostsamma lösningar som att erbjuda bättre villkor för fast anställd vårdpersonal.
Detta kan illustreras genom enkel matematik:
2014 var kostnaden för inhyrda sjuksköterskor 500 miljoner kronor. Kostnaden för fast anställda sjuksköterskor är en tredjedel lägre. Det gör att samhället 2014 betalade 166 miljoner kronor mer för att hyra in sjuksköterskor än vad det hade kostat om man fastanställt dem.
2015 fanns det ungefär 140.000 legitimerade sjuksköterskor under 65 år. Skulle man höja deras löner med 5.000 kronor i månaden – vilket egentligen är långt från tillräckligt – skulle det, inklusive arbetsgivaravgift, bli mer än tio miljarder kronor på ett år.
Ställ tio miljarder kronor mot 133 miljoner kronor.
Kalkylen är oerhört förenklad men visar de stora skillnader i kostnader som vi måste börja diskutera.
Kostnaden för inhyrda sjuksköterskor är hög men kommer aldrig ens i närheten av vad det skulle kosta att skapa en bra arbetsmiljö för vårdpersonal och en patientsäker vård. Därför måste mer pengar skjutas till.
Nivån på vårddebatten behöver höjas och fokusera på hur man ska kunna finansiera en bättre sjukvård. Det skulle kunna ske genom exempelvis höjd förmögenhetsskatt och arvsskatt.
Låt vården bli den viktigaste frågan inför valet 2018!
Fotnot:I Opinion live 22.00 den 26 januari i SVT 1 debatteras frågan.
