Nyligen lämnades en rapport till norska regeringen med förslaget att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Bakom rapporten står tjugotalet nordiska experter och skribenter, bland andra Mattias Gardell och Maria Sveland. Men att göra kvinnofientliga uttalanden brottsliga är inte rätt sätt att bekämpa hatet – i stället är det ett uttryck för skrämmande åsiktsförtryck, skriver Ann Heberlein.
Första gången jag mottog ett dödshot var vintern 2008. Då hade jag redan mottagit ett antal hotfulla mail, ofta med hot om ”straffknull”, ”gruppvåldtäkter” et cetera. Jag hade blivit kallad ”hora”, ”luder”, ”fitta”, ”muslimknullare” och så vidare i anonyma mail så ofta att det nästan blivit vardag.
Jag minns inte vilken text det var som föranledde dödshotet – sannolikt var det en text som handlade om antingen religion eller antirasism eller någon av de klassiska feministiska frågorna; våld mot kvinnor och barn, sexuella övergrepp, våldtäkter eller HBTQ-frågor. Sådant har jag skrivit mycket, hundratals artiklar i Sydsvenskan, Expressen och Dagens Nyheter under ett decennium, och min erfarenhet är att det är just sådana ämnen som generar hatbrev och hatmail.
Dödshotet var dock inte tillräckligt mycket dödshot för att den polis jag talade med skulle tycka att det var värt att ta på allvar. ”Jag hopppas du får bröstcancer och dör. Eller blir påkörd av en bil. Jag skulle inte ha något emot att köra den bilen själv. Se dig för när du går över gatan.” Ungefär så stod det i brevet. Jag minns inte exakt eftersom jag slängde det då jag blivit avspisad av polisen.
Efter det har jag aldrig mer försökt anmäla hot om våld, våldtäkter eller ens mord.
Jag har räknat antal dödshot – 4 – och antal frierier – 6 – och tänkt att jag ändå ligger på plus. Jag vet alltså vad hat är, på nätet eller i brevlådan. Jag vet att det finns män som hatar kvinnor.
Trots det ställer jag mig ytterst tveksam till det förslag om att kriminalisera ”antifemism” som en expertgrupp finansierad av det Nordiska ministerrådet föreslår i rapporten Hvordan motarbeide antifeminism og höyreekstremisme?.
Rapporten, nyligen presenterad i Norge, definierar antifeminism som ”motstand mot feminsmeoglikestilling”. En antifeminist är någon som förnekar strukturella skillnader och orättvisor mellan könen. Vidare påstås det – av Mattias Gardell, en av experterna – att de individer som söker sin tillflykt till islamofobiska och antifeministiska diskurser hävdar att ”fakta är fakta och sanningar universella” – alltså det som benämns en epistemologisk och etisk realism – i en upplevd oförmåga att ”finna sig tillrätta i en värld där verkligheten är relativ och fakta och sanning partikulära, preliminära, förändringsbara och kontextbundna”.
Gardells harang är betecknande för rapporten som helhet. Den bygger på ideologi och påståenden snarare än på empiri och fakta. Exempelvis upprepas påståendet att det framförallt är ”marginaliserade män” som ägnar sig åt näthat, trots att detta snarast är en misstanke än en statistiskt säkerställd sanning. (En av de män som ihärdigast nätstalkat och trakasserat mig är professor vid ett av Sveriges mest ansedda lärosäten).
Vidare hävdas i rapporten också ett samband mellan antifeminism och högerextremism som inte heller är tydliggjort – i all synnerhet som antifeminism definieras alltför vagt och svepande. Det är surrealistiskt att läsa att ”motstånd mot feminism och jämställdhet” leder till massakrer à la Utöya.
Med Maria Svelands bok Hatet i färskt minne, i vilken hon definierar exempelvis mig, Hanne Kjöller och Sakine Madon som antifeminister, förskräcker förslagen i rapporten än mer. Sveland bidrar för övrigt också till rapporten, genom att ännu en gång berätta sin personliga historia och därmed ytterligare förstärka bilden av sig själv som martyr och förkämpe för det fria ordet.
Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.
Däremot välkomnar jag rapportens förslag att prioritera forskning om vilka som ägnar sig åt att hota och hata kvinnor och varför. Innan det är klarlagt synes ett lagförslag förhastat och huvudlöst.