I förra veckan gav LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson sin lösning på det politiska läget. I Dagens Nyheter sa han att Socialdemokraterna bör samarbeta högerut och då även ”bjussa på makten” till “mittenpartierna”.
Om det inte bildas en blocköverskridande majoritet skulle svensk ekonomi drabbas svårt, menade han.
I klartext vill vår högste facklige representant alltså ge makten över politiken tillbaka till de partier som i 8 år skurit ner och privatiserat välfärden, genomfört skattesänkningar med ökade inkomstklyftor som följd, hållit arbetslösheten uppe och gjort vad de kunnat för att försvaga fackföreningarna.
Är det den antifackliga Annie Lööf som ska bjussas på makt för att kunna fortsätta försämringarna av arbetsrätten?
Eller Björklund som ska få tillbaka makten att marknadsanpassa och privatisera skolan?
På vems uppdrag säger Karl Petter Thorwaldsson detta? I vems namn? Inte våra i alla fall!
Har han undgått att se vad dessa partier gjort med den gemensamma välfärden, järnvägarna, sjukförsäkringen, a-kassan och så vidare? Eller tror han att de bara hamnat i Fredrik Reinfeldts dåliga sällskap och plötsligt skulle vilja bedriva en annan politik om bara Stefan Löfven är vänlig mot dem?
Liksom många andra talar Thorwaldsson om behovet av blocköverskridande politik. Men den blockpolitik som han och andra nu försöker göra till ett skällsord och komma bort ifrån är inte någon småsint sandlådekonflikt.
Blockpolitik är själva verket ett uttryck för att det finns olika intressen i samhället och att dessa intressen en gång skapat olika partier.
Tvärtemot vad Thorwaldsson påstår är en politik som leder till att blockpolitiken löses upp inte att ta ansvar, utan fullständigt ansvarslöst mot oss som LO:s ordförande borde vara ansvarig inför.
Den handlar om att vi ska anpassa oss till de rikas block, inte tvärtom.
Vi står i en allvarlig situation. Den 23 mars riskerar vi att vakna upp med en högerregering som hämtar stöd hos ett rasistiskt parti med rötterna i fascismen.
I stället för att förbereda ett nederlag genom att öppna för samverkan med motståndarna borde LO:s ordförande i ett sådant läge blåsa till strid för våra krav: rättvis arbetsrätt, trygg arbetsmiljö, kollektivavtal för alla, bort med vinstplundringen i välfärden, rusta upp skola, vård och omsorg, skatt efter bärkraft, bekämpa arbetslösheten med satsningar på klimatjobb och så vidare.
Detta är inga blocköverskridande krav, det är inte att bjussa högern på makt.
Det är raka motsatsen: en politik som kan skapa ett mycket stort och starkt löntagarblock kring de gemensamma behov och lösningar som förenar oss och ställa dem som vill splittra oss i skamvrån.
Vad vi behöver är inte uppgivet utsträckta händer mot de som vill fackföreningarna och arbetande människor illa.
Istället behöver vi samla bredast möjliga kraft för att slå tillbaka Alliansen och deras rasistiska allierade.
Det borde vara en LO-ordförandes uppgift.