Defensivt – men oerhört smart. Så vill jag sammanfatta statsminister Stefan Löfvens besked.
Regeringen avgår inte och Löfven utlyser inte extraval, vilket jag personligen skulle ha uppskattat, och istället avgår två av de ministrar som hotas av misstroendeförklaringar.
Den nu avgångne Anders Ygeman har länge framstått som en av de mest populära ministrarna i regeringen. I den meningen är det oerhört defensivt: regeringen vingklipps. Den tvingas flyga lågt. Detta är en stor prestigeförlust för Stefan Löfven.
Men Löfven agerar trots det mycket smart.
Han kliver fram som en synnerligen prestigelös statsminister som, i motsats till Alliansen, inte är beredd försätta landet i en djup politisk kris och det tror jag han vinner i förtroende på hos breda väljarskikt.
Han höjer sig över det simpla politiska spel som Alliansen, tillsammans med SD, satt igång. Plötsligt framstår Alliansen och SD som ett hot mot den politiska stabiliteten.
Man såg det på det församlade pressuppbådet på Rosenbad som verkade rätt så handfallen inför Löfvens förmåga att än en gång vända på förväntningarna (sådan var stämningen också när Löfven hösten 2015 utlyste nyval; presskåren såg ytterst moloken ut över att den inte fick bestämma mer över svensk politik.)
Och inte bara det: med sitt besked om att behålla förvarsminister Hultqvist slungar han över ett tungt ansvar på oppositionen, en opposition som Löfven naturligtvis vet är kraftigt splittrad. Det är han inte sen att utnyttja.
För här är Löfvens listiga fråga: Är Alliansen i samverkan med SD verkligen beredda att utlösa en regeringskris genom att fälla Peter Hultqvist som är populär långt in i den borgerliga väljarkåren och som är allra svårast att koppla till haveriet på Transportstyrelsen?
Kanske är Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra redo för det, men Lööf och Björklund? Jag skulle tro att de behöver grubbla ett bra tag på den frågan. Jag tror det skaver i dem.
Indirekt kan en kabinettsfråga vänta: Om Hultqvist röstas bort av riksdagen kan regeringen mycket väl se sig tvungen att avgå. Men då står Alliansen där med sitt samarbete med SD och med bilden av att de för en enda ministers skull är beredda att skapa kaos och kris i landet.
Jag tror själv att ett extraval hade kunnat ge nytt liv åt svensk politik, men Stefan Löfven valde den tryggare vägen. Det är förmodligen också den väg som breda väljarskikt – särskilt mitt i semestern – uppskattar.
Man kan också beskriva det hela som att Stefan Löfven erbjuder en kompromiss – två ministrar bort, en kvar.
Frågan är om Alliansens ledamöter i riksdagen har det moraliska modet att acceptera den kompromissen?
Sedan ska vi inte glömma att en ombildad regering alltid har sina mediala poänger: Nya ansikten, nya tonfall i en regering som trots alla omvälvande händelser faktiskt sett ungefär likadan ut sedan hösten 2014. Både Tomas Eneroth och Helen Fritzon är erfarna politiker.
Statsminister Stefan Löfven har suttit vid makten under en period i svensk politik som när det gäller turbulens saknar motstycke:
Oklara majoriteter i riksdagen, terrorism, migrationskris. Man få går tillbaka till förkrigstiden för att hitta ett mer svårmanövrerat politiskt klimat. Att han än så länge lyckats rida ut alla stormar är imponerande.
Stormarna kommer inte att upphöra från och med idag. Men det kan hända att de lite grann ändrar riktning. Alliansen och SD framstår just nu som bortfintade av Löfven.
