Härom veckan deltog jag i ett panelsamtal. I öppningsorden tittade moderatorn bestämt ut över publiken, en grupp mycket välutbildade människor, och gjorde en särskild poäng.
”Efter föredragen finns det tid för en liten frågestund, där publiken har möjlighet att ställa frågor till forskarna. När det gäller de frågorna skulle jag vilja be er att hålla er till innehållet i föredragen.”
Man hade kunnat tänka att det skulle vara självskrivet, det som moderatorn i panelsamtalet underströk lite extra: att om man skulle ställa frågor så skulle de hålla sig till dagens ämne.
Men behovet fanns uppenbarligen, där på panelsamtalet jag var en del av för några veckor sedan, och det är väl en symbol så god som någon för vad som brukar hända när man öppnar ett offentligt samtal för spontana inlägg.
Ämnet är plötsligt puts väck, och rätt som det är har samtalet bytts mot ett högröstat och polariserat ordslagsmål baserat på extrema tolkningar, fula retoriska knep och urgamla positioneringar.
Ingen, hur högutbildad och civiliserad man än är, är för fin för att någon gång ha deltagit i en sådan holmgång.
Detta gäller minst lika mycket på nätet, fast på steroider. För det första finns det en liten andel kommentatorer som gärna, på ett organiserat sätt, sabbar diskussioner varhelst de hittar dem för att sprida sin egen agenda.
När aktivistkollektivet Researchgruppen 2013 granskade kommentarsfälten på några av de större högerextrema sajterna visade det sig vara 183 skribenter som stod för 366 291 av kommentarerna, och dessa kommentatorer var också mycket aktiva i de dåvarande kommentarsfälten här på svt.se.
För det andra är ingen av oss vaccinerad mot att själva bli skitstövlar: färsk forskning från universiteten i Stanford och Cornell visar att det räckte med att kommentatorer hade vistats i aggressiva, konfrontativa kommentarsfält för att bli mer aggressiva själva.
Är det i en lerpöl brottningen sker har vi generellt inga problem med att själva hoppa i, kan man säga.
Journalister anställda på norska NRK, landets motsvarighet till SR och SVT, presenterade nyligen sitt svar på denna problematik: ett spärrquiz för kommentarsfälten.
På bloggen NRK Beta måste man numera besvara några enkla frågor om artikeln man tänker kommentera, innan man får kommentera den.
Tekniken har applicerats på ett par artiklar än så länge, och om det blir standard tänker NRK Beta vidareutveckla den så det blir mindre arbetstidskrävande för journalisterna själva att skriva frågorna.
Än har den inte varit igång så länge, men där det använts tycks det ha haft en positiv effekt.
Avsikten är, enligt NRK-journalisten Ståle Grut, att skapa en gemensam utgångspunkt för diskussionen och utvinna det läs- och användarvärde i kommentarsfälten som NRK anser faktiskt finns där.
Attityden står i bjärt kontrast till vad som blivit svensk standard: att helt enkelt stänga och låsa kommentarsfälten.
Här har vi givit upp, modfällda av de målinriktade och inför diskussionens värde likgiltiga kommentarsfältsmarodörerna. Istället är det allt fler som hänvisar till sociala medier, och ber sina läsare kommentera artiklarna på mediernas respektive Facebooksidor.
Förutom att det innebär att rent fysiskt ge bort en hel del innehåll som skulle kunna vara av stort värde – The Guardian publicerade i fjol en granskning av sina egna kommentarer, och lyckades få det till en stark skildring av såväl kvinnohat som rasism.
En läsarkommentar till en Financial Times-artikel blev i somras tvärviral och ledde till att dess författare fick skriva en debattartikel för tidskriften – är det också rent ut sagt slappt: i Facebooks kommentarsfält tar medierna inte sällan diskussionen på mindre allvar.
Att NRK Beta håller läxförhör med sina kommentatorer kan på ytan verka nedlåtande, men jag uppfattar det som tvärtom.
Man kan jämföra det med en lärare som skickar ut en stökig elev och därigenom inte låter det barnet förstöra för dem som faktiskt vill lära sig något.
Utgångspunkten är ju att det är NRK Beta som äger utrymmet på vilket kommentatorerna skriver, och vilka metoder de använder för att säkra kvaliteten på sin sajt måste alltid vara upp till dem.
Därutöver har de också hittat ett sätt att vingklippa de kommentarsfältsförstörande propagandisterna, som bygger sin aktivitet på att kommenterandet går snabbt. Det är inte nedlåtande, det är realistiskt.
En god samtalsmoderator vet att det inte bara är tillåtet utan också uppskattat att klippa av och kräva en konkret fråga när en ABF-gubbe gått igång i publiken, och att göra detsamma på nätet är att respektera såväl artikelförfattare som andra läsare.
NRK Betas kreativitet säger något om hur optimistisk deras grundläggande syn på kommentarsfälten är – och resultatet hittills påminner oss svenska journalister om att vi kanske går miste om något väldigt värdefullt.
