”Jag leder inte världens mest briljanta regering.
Statsråden tillhör inte den yttersta eliten
och särskilt vackra är vi inte heller.”
(Göran Persson, tal inför studenter i Norrköping 2002)

VAD MÅSTE MAN TÄNKA PÅ SOM MINISTER?

”Jag tycker inte vi borde ge Göran Lindberg ett nytt förordnande.”
Jag stod i dörröppningen till min pressekreterares rum.
Linda Romanus såg bestämd ut där hon satt vid skrivbordet.
Munnen var alltid som ett tunt streck på henne när hon var sådär
bestämd.
”Varför då?” frågade jag.
”Han ger mig dåliga vibbar, du får lita på min intuition.”
Jag hummade bara något till svar och gick in till mitt rum.
Lindas svar irriterade mig. Nu hade vi tragglat oss genom det
här och så kommer hon med invändningar i sista stund. Visst
hade det funnits kritik, men det gjorde det alltid när det handlade
om förordnande av länspolismästare. Det hade visst varit
något slags protestaktion bland poliser i Uppsala. De ansåg
bland annat att deras chef ägnade sig för mycket åt att resa runt
och föreläsa. Det stämde att han gjorde det. Jag hade själv varit
på någon konferens tillsammans med Göran Lindberg. Han
pratade ofta om hur jämställdheten skulle förbättras, men också
om kvinnor som utsattes för övergrepp. Med tanke på att
*
han senare skulle visa sig vara en pervers våldtäktsman, som
dömdes till flera års fängelse, var det onekligen en ödets ironi
att han faktiskt höll föreläsningar med rubriken: Vem kan man
lita på?
Kritiken mot att Lindberg ägnade sig åt för mycket jämställdhetsarbete
tog jag lätt på. Herregud, problemet var ju det
motsatta, tänkte jag, och gick fram till fönstret i mitt rum på
Rosenbad och tittade ut över Strömmen. Där på andra sidan
låg riksdagshuset, som en ständig påminnelse om att det var
där man hamnade om man förlorade valet.
Nej, problemet var att kvinnor fortfarande behandlades
sämre än män inom polisen. Jag tänkte på alla de kvinnliga
poliser jag mött, som berättat om kårandan, den grabbiga jargongen
och de sexistiska skämten som gjorde att de kände sig
utanför. Det var ett ständigt pågående arbete att få fler kvinnor
att söka till polisutbildningen och senare chefstjänsterna.
Att kritikerna tillhörde den skara som ville behålla de manliga
strukturerna framgick inte minst av det smeknamn som de givit
honom: Kapten Klänning.
Intuitionen hos en pressekreterare, som bara hade träffat
honom ett fåtal gånger, räckte inte som grund för ett beslut.
Mitt intryck av Göran Lindberg var blandat. Han var artig och
trevlig, men verkade närmast lite töntig. Frågan var om han
hade tillräcklig auktoritet för att vara en chef. Men bra länspolismästare
växer inte på träd. Och med tanke på att de var
21 stycken i Sverige, var det alltid några förordnanden som det
skulle beslutas om per år.
Det var dessutom bara Linda som hade varit negativ på hela
departementet. Statssekreterare, rättschefer, enhetschefen,
tjänstemän, ja, alla hade varit positiva till att Lindberg skulle få
ett nytt förordnande.
Som alltid var det som att det klickade till i kroppen i samma
ögonblick som jag bestämde mig. Jag kunde älta saker länge
*
och väl, men när klicket kom var det klart. Då skulle mycket
till för att jag skulle ändra mig. Nu hade jag begrundat Lindas
invändning färdigt och bestämt mig.
Jag lämnade rummet och växlade några ord med min sekreterare
Sonja innan jag gick tvärsöver korridoren tillbaka till
Linda.
”Ledsen, men vi kan inte tillsätta personer efter din intuition.”
Linda knyckte på nacken och snurrade på stolen så att hon
kom framför datorskärmen igen.
”Gör som du vill, men glöm inte bort att jag har varnat dig.”
*
Förordnandet av Göran Lindberg var inte det enda som gav
mig huvudvärk, även om huvudvärken i det här fallet skulle
komma först många år senare. Att tillsätta chefer är en stor
del av en justitieministers arbetsuppgifter, och en av de svårare,
tyckte jag. När det handlade om att förordna en verkschef,
t ex en rikspolischef, riksåklagare eller Säpochef var det alltid
något som måste ske under hemliga former. Anledningen var
att kandidaterna alltid satt på andra chefsjobb. De ville för allt
i världen inte att det skulle komma ut att de var intresserad av
ett annat jobb. Inget konstigt med det, Claes Borgström och
jag får ofta brev från anställda på andra advokatbyråer som
söker jobb hos oss, men är noga med att det ska ske under sekretess.
När någon blev erbjuden ett uppdrag var det också viktigt
att den inte skulle betraktas som ett andra-, tredje- eller fjärdehandsval.
Därför hade vi alltid sonderingssamtal först, ingen
fick ett erbjudande innan vi visste att personen skulle säga
ja. En del ville inte ens komma till Rosenbad, av rädsla för att
det skulle misstänkas att de var intresserade av något uppdrag.
*
Då fick man träffa dem på andra ställen. Restaurang Pontus
in the Greenhouse i Gamla Stan hade ett chambre separée som
vi använde flera gånger. Där satt vi med Lena Häll innan hon
blev generaldirektör inom kriminalvården. Även Advokatsamfundets
Anne Ramberg träffade vi där när vi undrade om hon
ville bli Säpochef. Vi tyckte det hade varit ett djärvt och spännande
drag, men tyvärr ville hon inte. Carin Götblad träffade
vi hemma i min trädgård i Nacka.
Uppdraget som rikspolischef var inget problem, det ville alla
inom rättsväsendet ha. Svårare var det med de mindre attraktiva
uppdragen, och framför allt de mest utsatta. Vi frågade
en gång en kvinnlig generaldirektör på ett statligt verk. ”Jag är
nog lite mer rädd om min karriär än så”, svarade hon, vilket visade
sig vara en insiktsfull slutsats.
När en chef skulle tillsättas var det regeringen och inte en
enskild minister som tog beslutet. Fyra dagar i veckan åt vi ministrar
som var i Stockholm lunch tillsammans på Rosenbad.
I samband med dessa luncher drogs förslagen på nya myndighetschefer
med förhoppningen att ingen skulle ha några invändningar.
Men innan vi hade gjort det skulle personen först
godkännas av statsrådsberedningen, det vill säga Göran Persson
och hans stab. Om man fick nej där kunde man alltså inte
gå vidare till resten av regeringen. Eftersom proceduren rörde
alla departement, var det ingen tvekan om att statsministern
hade en oerhörd stor makt när det gällde samtliga utnämningar.
Å andra sidan kan jag inte påminna mig att Göran stoppade
något enda förslag som vi förde fram. Om det berodde på att vi
föreslog rätt personer eller på att Göran endast hade begränsad
inblick i – kanske rentav var ointresserad av – rättsväsendet låter
jag vara osagt.
När vi satt vid makten var det ett ständigt tjoande från oppositionen
om att vårt tillsättande av chefspositioner var odemokratiskt
och det ställdes krav på att rekryteringar skulle ske
*
offentligt. När borgarna vann valet gjorde de ett par halvhjärtade
försök att göra proceduren mer öppen. Men förmodligen
var det bara ett spel för gallerierna för de återföll snart i samma
system som vi hade.
Om det var krångligt att tillsätta chefer var det ännu värre att
avsätta dem. Det var inga problem formellt. De omfattas inte
av Lagen om anställningsskydd (LAS) och de är garanterad full
betalning under de sex år som förordnandet är på. Däremot
kan det vara svårt politiskt om verkschefen tar strid och får
media med sig. Minns Bosse Ringholms problem när han försökte
förmå Inga-Britt Ahlenius att sluta tidigare än hon ville
– och misslyckades. Det allra bästa sättet är därför alltid när en
chef avgår självmant, då kan ministern säga något positivt utan
att beklaga själva uppsägningen.
Såväl tillsättande som avsättande av personer berörde också
tjänstemännen på departementet. Förfarandet inleddes ofta
med att tjänstemännen presenterade en lång rad förslag på intressanta
personer. Sedan var de med i hela beredningen.
Jag insåg snabbt hur viktigt det var att använda sig av tjänstemännen
på rätt sätt. Det eller de partier som innehar regeringsmakten
har en enorm fördel av regeringskansliet jämfört
med oppositionen. Flera tusen kompetenta människor, inom
precis alla områden man kan tänka sig, är inget dåligt vapen.
Oppositionen får klara sig med betydligt svagare resurser.
För en minister gäller det att förhålla sig till tjänstemännen
på rätt sätt. Ett departement är som ett tåg där ministern är loket.
Tåget kan rulla på ganska länge om man tar bort loket när
det är i full fart, men det går inte hur länge som helst, förr eller
senare stannar det.
Alla ministrar har sina egna strategier. En del litar inte på
tjänstemännen. Förra miljöministern Lena Sommestad läste
varenda rad i en proposition har jag fått höra. Leif Pagrotsky
*
berättade en gång för mig, när vi hade sällskap hem, att nu
väntade ännu en kväll med läsning av alla dessa handlingar.
Jag förstod inte vad han menade. Jag satt aldrig och läste propositionstext.
Det var en fråga för tjänstemännen att författa,
liksom lagtexten. Faktum är att jag aldrig har läst en hel proposition
som jag själv har undertecknat. Enligt min uppfattning
ska en minister bara delegera och bestämma ramarna och riktlinjerna
för en ny lag. Att skylla på tjänstemännen om något
går snett är dock en dödssynd. Det blir man aldrig förlåten för
på departementet.
Det bästa – och enda – sättet att skapa ett effektivt departement
är att få till ett bra samarbete med tjänstemännen. Nyckeln
är att ha en statssekreterare som man kan lita på i alla lägen
och som tjänstemännen har förtroende för. Efter att jag haft ett
starkt stöd av Kristina Rennerstedt i drygt ett halvår blev hon
chef för Kulturrådet. Därefter erbjöd jag Dan Eliasson att bli
statssekreterare, och det var ett av mina bästa beslut som minister.
En minister och statssekreterare ska fungera som styrelseordförande
och vd. En styrelse bestämmer vad som ska genomföras.
Sedan är det upp till vd:n att se till att det blir gjort.
På samma sätt är det en justitieministers uppgift att bestämma
vilka lagar som ska ändras varpå statssekreteraren ska se till
att tjänstemännen verkställer det. Och om detta inte fungerar
måste någon part sluta. I en bolagsstyrelse kan det vara styrelseordföranden
eller vd:n; i politiken är det alltid statssekreteraren
som drar det kortaste strået.
Även om man är en del i ett helt departement så kan det vara
ganska ensamt att vara minister, det kan nog alla statsråd skriva
under på. Alltid ensam, aldrig ensam, sa Göran Persson
om sin roll som statsminister, det stämmer även på enskilda

ministrar. När det smäller till så får man visserligen

bra uppbackning av departementet, sin statssekreterare,
planeringschef, sina tjänstemän och så vidare, men lik
förbannat är man ensam. Det gäller inte minst när man råkar
ut för en affär. Det är bara ens eget namn och fotografi som
syns i media. När jag blev kallad till justitieutskottet under de
många rymningarna från våra fängelser 2004 märkte jag att
det var några tjänstemän som var rädda att hamna i bild med
mig när TV och tidningsfotograferna smattrade på. De ville
helt enkelt inte synas tillsammans med en loser, som jag riskerade
att bli.
Ett sätt att råda bot på ensamheten är att bygga broar med
andra ministrar. Det finns många synliga och osynliga nätverk
i en regering. Under mina år i regeringen brukade de
kvinnliga ministrarna träffas på egen hand, oftast i Barbro
Holmbergs stora lägenhet i Stockholm, som hon hade kunnat
skaffa tack vare att hon var svärmor till golfstjärnan Tiger
Woods. Själv brukade jag under de första åren ibland träffa
ministerkollegerna Thomas Östros, Ulrica Messing och Britta
Lejon. Vi brukade käka middag eller gå ut och ta en öl.
Då kunde man mera i förtroende berätta om hur jobbigt man
kunde tycka att det var. Det var också ett utmärkt tillfälle att
prata skit om andra, både i och utanför regeringen. Det där
gänget upplöstes av naturliga skäl när först Leijon och sedan
Messing slutade. I stället hamnade jag i kräkklubben. De ursprungliga
medlemmarna var Mona Sahlin och Anna Lindh
samt författarna Liza Marklund och Johanna Hildebrandt.
Först försvann Johanna efter att hon och Liza blivit osams.
Sedan hände det fruktansvärda med Anna, varpå jag fick ta
hennes plats. Nu är det bara ett litet gäng kvar. Sedan några
år träffas Mona, Liza och jag några gånger om året, då vi just
pratar om precis allt och alla.
Eftersom man är en i gänget i regeringen är det viktigt att
vårda den gemenskapen. Olika frågor berör nästan alltid flera
departement. Det uppstår ofta meningsskillnader som startar
*
på tjänstemannanivå, fortsätter upp på rättschefs- och statssekreterarnivå
och slutar på ministernivå. Om två ministrar
inte kan komma överens får man ”hissa frågan” och statsministern
får fälla avgörandet. Runt Göran Persson fanns en mur
av medarbetare som skulle ta hand om alla besvärliga frågor
och ministrar i första läget. Det var press- och statssekreterarna
Janne Larsson, Lars Danielsson och Sten Olsson, samt
Pär Nuder tills han blev minister. Eftersom jag aldrig har gillat
dessa filter, brukade jag ringa direkt till Göran. Det uppskattades
inte av herrarna, däremot av Göran – antagligen för att han
skulle ha gjort så själv.
Det är inte populärt att hissa frågan, så det är inget jag rekommenderar.
Däremot bör man tänka på att välja sina strider
med kollegerna. Det går inte att vinna alla skiljefrågor,
då förlorar man snart allt – och inte minst sina kollegers respekt.
Exempel på frågor som rör flera departement är narkotikafrågor
och terroristfrågan. Här kan det uppstå två sorters situationer
som kan leda till konflikter. Den ena är när ett departement
försöker ta över en fråga genom att gå ut i media och ta
initiativet. Det kan sluta illa, för det är inte roligt att gå ut dagen
därpå när man måste backa. Den andra situationen är den
motsatta, när ingen vill ta i frågan. Då blir det ett slags svartepetter-
spel. När frågan om de två egyptierna, som utvisades av
regeringen 2001, rullade på år efter år, hamnade en gång Laila
Freivalds och jag i ett ordentligt gräl om vem som skulle uttala
sig i samband med att det för hundrade gången hade kommit
fram något nytt dokument. Det slutade med att vi stod och
grälade högljutt med varandra inne i riksdagen om vem som
skulle ta intervjun. När jag tittade upp såg jag att vi hade blivit
osams rakt under TV4:s kamera. Där hade ärendet kunnat få
ytterligare en intressant vinkel.
*
Att det kan vara ensamt märks däremot inte när man kommer
ut på en konferens och liknande. Då kommer det alltid fram
folk, som berömmer en och frågar om man ska vara med på
olika saker. Det kan handla om att skriva artiklar, delta i debatter
eller att man ska ta sig an olika uppdrag. Till en början
var jag korkad nog att tro att det berodde på att jag personligen
hade gjort ett bra intryck. Jag slickade i mig smickret utan att
inse att det var ett taktiskt smörande.
Till och med personer som Leif GW Persson kunde vara ute
i sådana ärenden. Efter några månader när jag var nybakad minister
kom min statssekreterare och sa att ”GW Persson går
runt och säger att han ska äta lunch med justitieministern. Då
har han något i kikaren.” Antagligen ville han att departementet
skulle anlita honom i en utredning eller på annat sätt; men
även om han är medialt begåvad fanns det problem. Hans professorstitel
verkade ingen i den akademiska världen ta på allvar
och i rättsväsendet framstod han mera som en kul kille. Det
blev ingen lunch, inte heller något uppdrag. Det blev i stället
en väldigt sur GW, som inte har förlåtit mig för att vi inte såg
hans förtjänster. Under nuvarande regering blir det däremot
både luncher, middagar och uppdrag från i vart fall Rikspolisstyrelsen
för GW Persson.
Jag lärde mig med tiden att när en minister vill genomföra en
förändring, måste man följa ett visst mönster rent politiskt. Det
är nästan som en formel:
• Problembeskrivning
Om man slarvar med att beskriva problemet finns det inte
heller något synligt behov av förändringen. Man måste visa
att det finns ett behov av åtgärden man vill driva igenom. När
det gäller detta är det lättare som justitieminister, eftersom de
flesta redan tycker att det finns så stora problem med att be

*
kämpa brott. Många tror felaktigt att brottsligheten ökar konstant,
och att brottsligheten går ner i åldrarna hela tiden, trots
att detta förstås skulle vara en logisk omöjlighet, för i så fall
skulle vi snart ha organiserad grov kriminalitet på dagisnivå.
Och begreppet busunge skulle få en helt annan innebörd.
• Presentation av motåtgärd
När man presenterar en åtgärd gäller det att se till att det
får så starkt genomslag som möjligt. Det bästa är om det finns
några som säger emot så att det blir debatter i radio och TV.
Därför är det otroligt viktigt att tänka igenom när och på vilket
sätt man ska göra det. Ibland kan man ha otur, kanske händer
något annat just den dagen som är mer intressant. Då faller det
platt, eftersom svenska medier bara verkar kunna hantera en
nyhet i taget.
• Tillvägagångssätt
Att välja på vilket sätt saker ska genomföras är också viktigt.
En lagändring tar flera år och processen kan uppfattas som
alltför långsam. Å andra sidan kan man då hålla en fråga vid
liv längre. Ibland kan man till och med vilja dra ut på det lite
extra, som i betygsfrågan till exempel, som borgarna försökte
göra till valfråga i två val i rad. Vill man se en snabb förändring
bör man i stället satsa på en förordningsändring om det är
möjligt, eller ett uppdrag till en myndighet.
• Genomförande
Detta är absolut den svåraste delen, och det är många ministrar
som stupar på mållinjen. Tusen och en sak kan hända
på vägen från idé till att beslut fattas i riksdagen. Har det budgetkonsekvenser
kan man aldrig vara säker på att finansdepartementet
godkänner det hela vägen. Budgetläget kan försämras
och då blir det en prioritering med andra förslag.
30
Också rent politiskt gäller det att hålla i hela vägen. Då är det
förstås lättare om man har en majoritetsregering, något som
den nuvarande regeringen kommer att märka skillnaden på
under den här mandatperioden.
I alla regeringar finns det offensiva ministrar och defensiva ministrar.
En offensiv minister vill ha ut så mycket som möjligt av
sin tid i regeringen, men kommer å andra sidan snett betydligt
oftare. En defensiv minister tycker att en dag då inget händer
är en bra dag. I dagens regering kan man se att Jan Björklund
är en typisk offensiv minister, han vill ständigt komma med
nya förslag. Lena Liljeroth Adelsson var framåt som oppositionspolitiker,
men som minister verkar hon mest vilja hålla
sig undan från den offentliga debatten. Det finns ingen värdering
i vilket som är bäst, utan det bästa är väl om man kan förena
de bägge sidorna, efter vad varje situation kräver.
Det märkliga är att om en offensiv minister verkligen vill genomföra
något så tillsätter han eller hon en utredning, eftersom
det inte går att genomföra en lagändring om man inte har
utrett frågan först. Men om en defensiv minister vill undvika
att genomföra något, utan bara vinna tid, då tillsätter han eller
hon också en utredning. När så frågan dyker upp med jämna
mellanrum i media kan ministern alltid svara att ”vi har just
tillsatt en utredning för att gå till botten med det här.”
Men vare sig man är en offensiv eller en defensiv minister
är man alltid i tjänst. Dygnet runt, sju dagar i veckan, 365
dagar om året. Om det sker en terroristattack en lördag går
det inte att säga att ”det tar vi när jag är tillbaka på jobbet
på måndag”. Det går inte att skylla på att det är semester eller
julhelg. Det märktes inte minst under tsunamikatastrofen
2004. Det blev Laila Freivalds som fick ta det mesta av skulden
för att regeringen var för långsam, även om det var sammanlagt
sex ministrar – inklusive Göran Persson – som blev
*
prickade av KU. Men faktum är att vi alla borde ha blivit det.
Tsunamin i Thailand blev också Laila Freivalds fall. Nu valde
hon att lämna regeringen av ett annat skäl, men annars hade
hon med all säkerhet blivit avsatt av riksdagen genom misstroendeförklaring.
Tjugo år tidigare var det Anna-Greta Leijon
som gick samma öde till mötes, i samband med Ebbe Carlsson-
affären. Riksdagen har möjlighet att avsätta en minister –
eller hela regeringen – när som helst. Ändå är det alltså ytterst
sällsynt att så sker. När en minister får sparken är det i stället
statsministern som tar initiativ till det. Varför riksdagen i praktiken
är så tandlös finns det säkert många förklaringar till. Det
kan delvis bero på att riksdagen är Sveriges omodernaste arbetsplats,
något som jag utvecklar i nästa kapitel.
*
Om jag ska ge några tips till blivande ministrar får det bli följande:
• Delegera arbetsuppgifter till tjänstemännen, men kom ihåg
att du aldrig kan delegera ansvaret.
• Välj dina strider inom regeringen.
• Se till att hålla dig väl med riksdagsgruppen (vilket jag inte
lyckades något vidare med).
• Lär dig säga nej till olika saker, en sliten minister gör inget
bra intryck.
• Var inte rädd för medierna – se dem som en möjlighet i
stället.
• Undvik ja-sägare bland medarbetarna (svårare än man tror,
det är så skönt att få positiv bekräftelse på vad man säger).
• Välj en statssekreterare som är 100 procent lojal i alla lägen,
som inte kör sitt eget race och som inte försöker överglänsa
dig.
*
• Agera – oavsett om det är offensivt eller defensivt. Politik är
som att cykla, om man inte rör sig så faller man.
• Du behöver inte säga allt som är sant, men det du säger ska
vara sant.
Och, inte minst …
• Håll reda på dina papper – och ska du vara berusad, se till
att inte vara det offentligt.

Läst SVT:s nyhet apropå boksläppet här!