Jag vill börja den här artikeln med att be om ursäkt, till alla som just nu genomlever kval av ånger efter genomförd könskorrigering.
Jag vill be om ursäkt för att jag inte har höjt min röst tidigare, om att medicinsk behandling vid upplevd könsdysfori inte alltid får den effekt som man önskar.
För några år sedan visades dokumentären ”Ångrarna” i SVT och jag kände igen mig i Orlandos historia om att vilja vara en ”vanlig tjej”, men att verkligheten efter könskorrigeringen inte blev som förväntat.
När jag tog till orda i mina kanaler i sociala medier var det ett minerat slagfält till offentlig debatt som väntade mig.
Jag blev snabbt anklagad för att ”förstöra för andra transpersoner” genom att ”bidra till en hetsjakt som kunde innebära att transvården drogs tillbaka för de som behövde den”.
Då hade jag inget annat än de egna erfarenheterna att utgå ifrån, så jag drog snabbt tillbaka mina, tydligen, kontroversiella tankar och började lyssna till mina kritiker som jag upplevde ”ägde” frågan.
Sedan dess har jag aktivt undvikit de delar av min berättelse som rör upp starkast känslor. Men jag varken kan eller vill hålla tyst längre.
När jag var liten ville jag inget hellre än att få vara flicka.
Jag hade ingen kroppslig dysfori men blev tydligt tillrättavisad av omgivningen eftersom jag bröt mot normerna för hur en liten pojke skulle vara. Ju äldre jag blev desto starkare blev trycket från samhället och jag slöt mig allt oftare i min egen värld, där jag fantiserade om att vara prinsessan Aurora.
Som 16-åring kom jag ut som bög och levde ut alla känslor och uttryck jag dittills hållit inom mig. Men även om jag utåt var kaxig och stolt över min nyfunna sexualitet, så närde jag en bottenlös skam. Jag tyckte jag var äcklig och längtade efter ett liv som ”normal”.
Bara ett år senare träffade jag ett gäng snygga transtjejer i Pride Park under Stockholm Pride och fick för första gången veta att ett liv som ”riktig” tjej var möjligt.
Vid det här tillfället var jag klädd i drag, som mitt alter ego Nicole de Lancret.
Skamkänslorna gjorde sig än en gång gällande när jag jämförde min egen könsöverskridande uppenbarelse, med de omopererade tjejernas numera kvinnliga kroppar.
Inte långt därefter kom jag själv ut som transtjej.
Det var först efter operationen, vilken följdes av långvarig depression, som jag med åren började närma mig det laddade ordet ånger.
Jag skulle troligtvis inte göra korrigeringen om jag stod inför samma val idag.
Så, jag vill be om ursäkt till dig som kanske hade behövt höra den här historien tidigare. Min fasta övertygelse är att vi växer när vi lyssnar till varandras erfarenheter, och utan uppriktighet i sådana här känsliga frågor uteblir kunskapen.
Jag säger inte att mina erfarenheter är allmängiltiga och delas av alla transpersoner som genomgått behandling.
Men det är en sanning bland andra och kommer förhoppningsvis bidra som pusselbit, för att bättre förstå vad som – i vissa fall – kan ligga bakom känslor som könsdysfori.
