JOBBA TILL 75? Staten tar varje månad lite av våra pengar, kallar det ”pension” och säger att vi inte få röra dem förrän vi fyller 61. Detta är inte bara ett omyndigförklarande, det är ett kontrollmedel som, tillsammans med hårda arbetsmarknadsregleringar, berövar arbetaren möjligheten att utforska livet under sina friska dagar, skriver entreprenören Gustaf Josefsson.
61, 65, 67? 75? Jag är 29 år, allt över 40 känns som en abstrakt siffra. Varför kan jag inte få ta några år ledigt när jag är 32 och börja jobba igen vid 36? Varför kan jag inte få ta ut halva pensionen redan vid 50, gå ner till halvtid och fortsätta tills jag är 75? Det pratas om hur olika förutsättningarna är för olika arbetsgrupper. Vissa vill gå i pension vid 50 och vissa aldrig. Varför har vi då ens en pensionsålder?
I sitt tal i Almedalen i somras poängterade Fredrik Reinfeldt att när pensionåldern sattes till 65 år så var medellivslängden i Sverige just 65 år. Pensionen var från början alltså inte utformad som något som den genomsnittlige arbetaren skulle få uppleva. Snarare var den en hägring som motiverade människor att göra sitt jobb, ungefär som det kristna löftet om en gudomlig himmel efter ett långt liv av hårt arbete och misär.
Många har reagerat på Reinfeldts senaste utspel med argument om att de som arbetar i tunga yrken i många fall är utslitna när de är 45 eller 55. Hur skall de kunna orka till de är 75? Det är klart att man inte skall. Är man utsliten vid 55 skall man inte behöva vänta till 61 för att gå i pension! Det borde över huvud taget inte vara någon som får sin kropp utsliten av hårt arbete. Hade det varit enklare att byta jobb, eller ta en paus lite då och då, så hade man inte behövt välja att slita ut sin kropp i utbyte mot drömmen om pension.
Staten tar varje månad lite av våra pengar, kallar det ”pension” och säger att vi inte få röra dem förrän vi fyller 61. Detta är inte bara ett omyndigförklarande, det är ett kontrollmedel som, tillsammans med hårda arbetsmarknadsregleringar, berövar arbetaren möjligheten att utforska livet under sina friska dagar.
Ett par av de vanligaste sakerna som vi ångrar på våra dödsbäddar är att vi arbetat för mycket och inte låtit oss själva vara lyckliga. Ingen av oss vet när vi slutar leva, men när jag väl ligger där på bädden vill inte jag ångra att jag aldrig börjat.
Varför kan inte jag få bestämma själv när jag skall vara lycklig?