Antalet tv-licensbetalare sjunker, och från de kulturella och politiska parnasserna höjs nu oroliga röster för framtidens Public Service. Hur ska den kunna finansieras?
Den gamla frågan om licensplikt för innehav av datorer och smarta telefoner (det vill säga den absoluta merparten av landets befolkning) värms upp på nytt, trots att Högsta förvaltningsdomstolen redan 2014 slog fast att det inte är en framkomlig väg.
Men det finns andra vägar. En fråga som få kulturpolitiker eller Public Service-anställda vill beröra handlar inte om hur vi ska bekosta det utbud som finns idag, utan om varför det måste vara så stort.
Enbart på SVT finns idag flera tv-kanaler som nästan enbart visar program som precis lika gärna skulle kunna visas av privata aktörer. Det bästa exemplet är kanske Barnkanalen.
Medan jag skriver detta sänds Lassie. På tur står Pingvinerna från Madagaskar och Daniel Tigers kvarter. Samtliga är kommersiella produkter som även finns tillgängliga på såväl Netflix som i privat tablå-tv.
Mönstret är etablerat sedan länge, och omfattar även ettan och tvåan. Redan för tjugo år sedan var SVT:s dyraste produktion Expedition: Robinson, ett renodlat underhållningsprogram.
Idag vet vi inte exakt vilket program som kostar mest, eftersom mycket numera köps in av externa produktionsbolag och därmed omfattas av affärssekretess.
Men att Melodifestivalen med alla dess deltävlingar, artister och arenor ligger bra till är nog ingen vågad gissning. Andra stora utgiftsposter lär vara internationella sportevenemang som fotbolls-VM.
Är det rimligt att sådana program, som klarar sig utmärkt på egna ben, ska bekostas med tvångsinbetalade licenspengar?
Är det rimligt att de tillåts konkurrera ut samhällsbevakning i form av nyhetssändningar, dokumentärer och andra fördjupande program?
Varför saknar SVT ett fast format för utfrågning av politiska makthavare, trots att sådant finns både i annan svensk Public Service (Ekots lördagsintervju) utländsk Public Service (BBC Newsnight) och dessutom både nu och tidigare även i hyperkommersiell amerikansk kabel-tv? (Larry King, Amanpour.)
Är SVT verkligen nöjda med att sakna intervjuformat som reklamfinansierade tv-kanaler med halvöppet deklarerade agendor (Fox News till höger, MSNBC till vänster) lyckas sända år ut och år in? Eller att ha färre dokumentärer i sitt sortiment än HBO Nordic?
Och detta samtidigt som det tydligen alltid finns resurser till ytliga, och förmodligen kommersiellt gångbara, program som Opinion Live och föregångaren SVT Debatt.
Som samhällsintresserad tv-tittare kan jag bara utbrista: var är era ambitioner?
Och varför måste vi ha tre olika företag (SVT, SR, UR) som alla arbetar utifrån ett liknande uppdrag? Ni som arbetar med Public Service slipper ha tittarsiffror flåsande i nacken.
Dra nytta av det. Visa och producera det andra inte gör.
Vi behöver inte ett Edit som konkurrerar med Nöjesguiden och Politism om att vara bäst på identitetspolitik, inte heller ett P3 som försöker vara putslustigare än Rix Morronzoo.
Däremot behövs fler program som benar i vår tids stora frågor, de där som i bästa fall får tio minuter i Aktuellt. Det är inga som helst problem att finansiera morgondagens Public Service.
Det är bara att banta bort underhållningen, skala ned antalet kanaler och fokusera på att vara steget för alla andra när det kommer till att visa och förklara vår tids stora samhällsströmningar.
Ni har världens chans här. Sluta gnälla och ta den.