Erik Torstensson är trött på dem som bagatelliserar terrorismen eller vill möta den med mer kärlek. Vi måste enligt honom förstå att det finns människor som ”hatar allt vi står för, vårt kärleksbudskap inkluderat”.

Det framgår emellertid inte vilka svenska debattörer som inte redan har insett det, och än mindre ger han några goda argument för varför vi ska överge vårt kärleksbudskap, bara för att terroristerna hatar det.

Det är väl snarare ett skäl att kämpa för det?

Det finns ett lika vanligt som banalt missförstånd om det här med kärlek i samband med terroristattacker, som jag får känslan av att Torstensson delar.

Missförståndet är att kärleksbudskapet skulle gå ut på att vi ska rikta kärleken mot terroristerna. Det är en absurd tanke.

När en terrorist avser att sprida ondska och död ska vi naturligtvis släppa våra pappershjärtan och i stället gripa efter en automatkarbin.

Kärleksbudskapet handlar om kärlek mellan oss andra, mellan civiliserade människor som vill leva i frihet, oavsett bakgrund, tro och grupptillhörighet, om att vi inte ska låta terroristerna splittra oss och lura oss att hata varandra.

Att varje gång terroristerna slår till ska vi visa än tydligare att vi står enade emot dem.

Det handlar inte om något we shall overcome-gos, utan om en klarsynt analys av terroristernas mål och av hur vi ska kunna blockera dem.

Det är denna gemenskapskänsla som gör att de flesta terrorplaner förhindras därför att muslimer varnar myndigheter för radikaliserade individer och rekryteringsförsök.

IS förklarar i intern vägledning att målet med terrorn är att skapa hat mellan muslimer och västerlänningar, för om de lyckas med att krossa ”gråzonen” där människor umgås fredligt med ömsesidig respekt så kommer det skapa en stämning av aggression och diskriminering som kommer locka nya rekryter till deras mördarmaskin, och på rikt starta det apokalyptiska kriget mellan civilisationer.

De har gillrat en fälla.

Det är av det skälet man inte ska bli förvånad när intervjuer med avhoppade IS-medlemmar och avlyssning av deras kanaler avslöjar att terroristerna hoppades på Donald Trump i USA-valet.

De hoppades att han skulle ersätta kärleksbudskapet med hat.

Åtskilliga gånger har jag satt in antalet terrordöda i kontext för att stävja panikkänslan.

Fler européer dör i sina egna badkar och av de egna möblerna än av terror. 25 gånger fler européer dödas av ”vanliga” mördare än av terrorister.

Torstensson tycker att badkarsjämförelser haltar för att terrorn ”skapar kaos, rädsla och ett hat mellan människor”, vilket badkar inte gör.

Men det är precis det som är min poäng.

I absoluta tal kan inte terrorismen konkurrera med ens triviala dödsorsaker, utan dess kraft hämtas ur den rädsla som den skapar.

Och det är därför det är så viktigt att vi undviker att drabbas av panik.

Det är just därför vi måste tala om badkar. Terrorn kan inte förstöra våra öppna, demokratiska samhällen, det är bara vi själva som kan göra det, med våra reaktioner.

Det märkliga när jag formulerar dessa invändningar i huvudet är att jag strax därefter ser att Torstensson verkar hålla med om dem.

Han skriver om hur USA överreagerade efter 9/11 med krig i Mellanöstern och varnar för vad Trump skulle göra om ett stort terrordåd skedde på hans vakt.

”Norberg fäster dock ingen större vikt vid sådana betänkligheter” skriver Torstensson, trots att nästan all min argumentation om terrorismen – i till exempel Metro, Aftonbladet och God morgon, Världen! handlar om exakt denna risk.

I samband med det varnar Torstensson också för att terrorister kan komma över kärnvapen, och noterar att
”Antingen är Norberg ovetande om dessa förhållanden, eller så väljer han på oklara grunder att bortse från dem”.

Det är lite överraskande då jag ändå sedan 11 september 2001 har varnat för att ”det var med all säkerhet inte den sista terroristattacken med tusentals dödsoffer. Nästa gång kan det ske i Europa.

Det är inte omöjligt att det på sikt sker med kärnvapen.”

Upprepade gånger hoppar Torstensson alltså på mig för åsikter som är motsatsen till vad jag har givit uttryck för.

Han saknar inte poänger i sin artikel, men i likhet med terroristerna tycks han välja ut sina mål fullkomligt godtyckligt.