Skådespelaren Michael Nyqvist har gått bort. Jag fick reda på det i går kväll och har hunnit tänka i natt på alla goda och fina minnen.

Jag har känt Micke ända sedan han gick på scenskolan.

Då jag gjort filmen ”Barnens ö” sökte han upp mig och talade om äktheten, närvaron och autenticiteten. Det var så typiskt Micke. Då var han bara 21-22 år gammal, jag räknade ut det i natt.

Då jag kände Micke personligen så tvekade jag inför filmen ”Så som i himmelen”. Jag tvekade inför hur vi skulle kunna jobba tillsammans, när vi var så nära vänner. Men, Micke läste manus och sade: ”Det här vill jag göra.”

Mickes vilja i sitt skådespeleri var att han sa ”nu ska vi gå till yttersta kanten”. På så vis var han generös i varje scen och det var det som kännetecknade honom som skådespelare.

I ”Så som i himmelen” finns det många exempel på när han går till yttersta kanten.

Det finns en scen i slutet när han äntligen säger ”jag älskar dig” till Frida Hallgrens rollfigur.

Den döende dirigenten känner hjärthugg, han gråter och skrattar, det är en så fruktansvärt vacker scen. Där ger han sig själv 100 procent.

Man står bakom kameran och gråter själv och är tacksam över att detta fastnar på filmremsan. Tacksam över att andra människor nu kan få se det här.

Micke spelade fiol i såsom himmelen och som han tränade, tog fiollektioner. Så typiskt Micke att inte fuska med någonting.

Han sökte alltid sanningen i sitt skådespeleri.

Jag har legat tacksam i natt på min segelbåt över att som regissör få möta en skådespelare som Micke, det är en stor förmån.