BIRRO-BRÅKET ”Det är faktiskt inte så att vi VILL missförstå Marcus. Det är bara det att det inte går annat än att missförstå honom” skriver komikern Aron Flam, sedan Marcus Birro gått till attack mot svenska komiker, vilka han menar bedriver hatkampanj mot honom efter hans uppmärksammade krönika i Expressen.
Är Marcus Birro rasist? Har han någonting emot rullstolsbundna småflickor? Det är som vanligt omöjligt att avgöra i Marcus Birros skrivande.
Jag är inget stort fan av Marcus Birros texter. Men jag läser dom nästan alltid. Jag närmar mig hans texter med skräckblandad förväntan inför vad han inte ger uttryck för härnäst.
I onsdags publicerade Expressen en krönika av Marcus Birro som nästan omedelbart gav upphov till vad han själv beskriver som en hatkampanj mot honom. I texten beskriver han någonting som hänt honom. Vad som faktiskt har hänt kan jag inte svara på. Jag visste inte ens att något hade hänt Marcus Birro förrän jag läste krönikan. Därefter var jag osäker på vad som faktiskt hänt. Om det nu över huvud taget hade hänt något. Och om det i så fall faktiskt var honom det hade hänt.
Krönikan börjar med att Marcus Birro driver omkring i Stockholm bara några kvarter ifrån där självmordsbombningen skedde strax före Jul. Kanske är det här hans belackare finner den rasism han anklagas ge uttryck för i sina krönikor. Sedan fortsätter krönikan med en incident där han hjälper en rullstolsbunden flicka som tappat sin väska. När han inser att hon inte talar svenska, att hon kan gå själv och därför inte behöver hjälp, samtidigt som några östeuropeiska män närmar sig honom – så tappar han plötsligt sin tilltro till mänskligheten. Vad hände här egentligen? Skulle dessa män råna honom? Var det ett bedrägeri? Begärde flickan några pengar?
Det vet vi inte. Och Marcus Birro berättar inte.
Han tar inte ställning. Av någon outgrundlig anledning har Marcus Birro tappat tron på mänskligheten efter att det hänt honom – ingenting. Han kommer inte våga lita på invandrare igen efter det som inte hände honom den dagen. Är det någonstans så att krönikan är främlingsfientlig så är det just i dem vaga antydningarna. Känslan som fångas. För det finns inget tydligt ställningstagande. Inga argument och inga klara slutsatser. Om nu inte slutsatsen är att man inte ska lita på rullstolsbundna småflickor från Rumänien, som just har tappat sina rosa ryggsäckar. Ett rättspecifikt fall, och ett som man knappast kan sägas råka ut för särskilt ofta.
Efter att bland annat Soran Ismail och Magnus Betnér anklagat Birro för att ha fördomar får Birro nog och twittrar: ”Varifrån hämtar rätt-tänkarna sitt hat? Hur perverterade är deras glasögon när de läser det jag skriver? De VILL missförstå.”
Visst andas krönikan unkna fördomar – och det går att tolka in främlingsfientlighet om man så vill. Personligen är jag övertygad om att alla människor har fördomar. Även Marcus Birro. Men det är faktiskt inte så att vi VILL missförstå Marcus. Det är bara det att det inte går annat än att missförstå honom. Marcus Birros skrivande påminner om mitt eget när jag började skriva någon gång i 14-årsåldern. Det är ohämmade känslor nedösta på papper utan vare sig reflektion, röd tråd eller självinsikt. Marcus Birro är som ett pubertalt barn. Han tänker sig inte fram till slutsatser – han känner sig fram till frågor – och lämnar mig – läsaren – om möjligt än mer förvirrad än jag var innan jag läste honom. Hans texter börjar nästan alltid med en fråga, bara för att några hundra tecken senare avsluta med upp till fyra stycken, helt orelaterade, frågor.
Jag vet inte om Marcus Birro är rasist. Däremot är jag helt säker på att han inte kan skriva. Oavsett hur vackra orden är. Så är de tomma. De förmedlar ingenting. Ingenting utom förvirring.