Den lågintensiva väpnade konflikt som pågått mellan Ukraina och Ryssland sedan våren 2014 gick i söndags in i en ny fas.
Vid Kertjsundet – en smal passage som förbinder Svarta havet med Azovska sjön mellan Ryssland och Ukraina – initierade ryska militären en blockad samtidigt som ryska specialförband beslagtog tre ukrainska marinfartyg.
De ryska åtgärderna har potentiellt viktiga politiska och folkrättsliga implikationer, och den historiska bakgrunden är central.
Sedan ett avtal mellan Moskva och Kiev från 2003 har Azovska sjön haft juridisk status som ett gemensamt rysk-ukrainskt innanhav, enligt principen om mare clasum som begränsar andra länders rätt att navigera i området.
Därtill har territorialgränsen mellan Ukraina och Ryssland i Azovska sjön aldrig fastställts efter Sovjetunionens kollaps 1991, något som i och med den ryska annekteringen av Krim bidragit till ytterligare osäkerhet.
Moskvas officiella synsätt är sedan 2014 att den större delen av området är att betrakta som ryskt, eftersom båda sidor om Kertjsundet nu står under rysk kontroll.
Frågan om passage genom sundet är sålunda inte längre en gemensam rysk-ukrainsk angelägenhet, utan något som Ryssland ensamt ska hantera. Därtill har den ryska konstruktionen av en bro från det ryska fastlandet till Krim, etablerat ett effektivt fysiskt hinder för sjöfart.
Det bör noteras att söndagens sammandrabbning mellan ryska och ukrainska fartyg inte skedde i ett vakuum.
Ryssland har sedan augusti ökat sin militära närvaro vid Kertjsundet, officiellt för att skydda ”legitima intressen” från ”ukrainska provokationer”, och för att inspektera inpasserande fartyg.
Enligt ryska utrikesdepartementet agerar Ryssland i enlighet med internationell rätt, ”i syfte att skydda sig mot hot från terrorister, inklusive ukrainska sådana”.
En rysk inlåsning av Azovska sjön kan ha allvarliga konsekvenser för Ukraina. En stor del av landets export av järn och stål går via Mariupol, den största staden i området.
I en annan stad, Berdjansk, har Ukraina lokaliserat och byggt upp en stor del av sin flotta – något som förefaller ha varit en bidragande orsak till söndagens ryska styrkedemonstration.
Den ökade geopolitiska risken skadar i sin tur Ukrainas ekonomi och investeringsklimat, mindre än ett halvår före ett planerat presidentval.
Kremls officiella position är att Ryssland agerar i enlighet med internationell rätt, men det är en argumentation på motstridiga premisser.
Ifall Ryssland hävdar att 2003 års rysk-ukrainska avtal om Azovska sjön är giltigt, har de ingen rätt att hindra ukrainsk passage via Kertj.
Ifall Ryssland istället hävdar att avtalet inte är giltigt, på grund av de förändrade omständigheterna sedan 2014, då öppnar man för att området ska återregleras i enlighet med internationell havsrättskonvention.
I ett sådant läge förlorar Ryssland den juridiskt privilegierade status landet haft genom 2003 års avtal.
Till syvende och sist är folkrätten inte sällan underordnad när staters realpolitiska intressen står på spel. Kreml räknar med att vinsterna ska överstiga kostnaderna, och man fäster ingen vikt vid västmakternas fördömanden.
I detta hänseende är söndagens skärmytsling en naturlig fortsättning på den rysk-ukrainska väpnade konflikten, och den vidare konfrontationen mellan Ryssland och västmakterna över den internationella ordningens grundvalar.