Vi minns alla bilderna från Tahrirtorget i Kairo för ett år sedan. Modiga unga bloggerskor och twittrare, sida vid sida med sina dito bröder, sina pappor, mammor och äldre släktingar – alla samlades de på torget för att demonstrera och skrika ut sin längtan efter frihet. Det är dock tydligt att revolutionen i Egypten ännu inte är över. Amnestys och Kvinna till Kvinnas dokumentation från det senaste året visar att få löften har infriats. På vissa områden har det till och med blivit värre än under Mubaraks tid. Det skriver Lise Bergh, generalsekreterare Amnesty Sverige och Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna.
Vi minns alla bilderna från Tahrirtorget i Kairo för ett år sedan. Efter 30 år med president Hosni Mubaraks undantagslagar, förföljelse av oliktänkande och utbredd korruption gick modiga egyptier ut på gatorna. Inspirerade av Jasminrevolutionen i Tunisien begav sig tusentals, sedan hundratusentals och slutligen miljontals egyptier till Tahrirtorget för att kräva förändring. Modiga unga bloggerskor och twittrare, sida vid sida med sina dito bröder, sina pappor, mammor och äldre släktingar – alla samlades de på torget för att demonstrera, prata, stötta varandra och skrika ut sin längtan efter frihet, rättvisa och värdighet.
Protesterna spred sig, till allt fler torg i allt fler egyptiska städer. På 18 dygn lyckades demonstranternas mod och beslutsamhet störta Hosni Mubarak. Hans avgång den 11 februari hälsades med glädjerop av miljontals egyptier, däribland alla de som i veckor tältat på Tahrirtorget, den plats som över hela världen har kommit att symbolisera ”25-januarirevolutionen”.
Men priset för att få bort Mubarak från makten blev högt. Minst 840 människor dödades och mer än 6 000 skadades, i de flesta fall av säkerhetsstyrkorna och de ”ligister” som lejts av myndigheterna. Många demonstranter sköts ihjäl med skarp ammunition som avfyrades mot överkroppen trots att de inte utgjorde något hot mot säkerhetsstyrkorna. Tusentals aktivister greps och många torterades. En del var ”försvunna” i veckor och vissa saknas fortfarande. Människorättsaktivister, journalister, bloggare, sjukvårdare och frivilliga som kom med mat och dryck till demonstranterna – alla drabbades de när den avgående regimen försökte slå ner protesterna och begick mängder av brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det är dock tydligt att revolutionen i Egypten ännu inte är över. De våldsamheter som skett under det gångna året, till exempel inför valen, visar hur skör situationen är. Militären och det övergångsråd som tog över efter Mubarak lovade till en början att skydda demonstranterna. Men så blev det inte.
Kvinnorättsaktivister har gång på gång demonstrerat mot militärens styre och krävt ökade rättigheter för kvinnor.Så sent som före jul marscherade 10 000 kvinnor genom Kairo i protest mot våldet. Kvinnor med och utan slöja demonstrerade sida vid sida med kvinnor som bar kristna symboler. De vittnade om övergrepp och om hur kvinnors rättigheter osynliggörs av stora delar av det politiska spektrat. I praktiken har ingenting gjorts för att möjliggöra kvinnors deltagande i beslutsfattandet sedan det nya styret tog vid. Tvärtom. Det första som militärrådet gjorde var att avskaffa könskvoteringen till parlamentet. Resultatet ser vi nu. När den nyvalda folkförsamlingen i måndags hade sin första session fanns det kvinnor på mindre än två procent av de 508 platserna.
I dagarna kom resultatet från den enkätundersökning som Amnesty skickade ut till de politiska partierna i Egypten före valet. Svaren visar att många partier har invändningar mot att kvinnor ska garanteras samma rättigheter som män vad gäller till exempel arv, äktenskap och skilsmässa. Så gott som samtliga partier reserverades sig mot att avskaffa dödsstraffet.
Amnestys och Kvinna till Kvinnas dokumentation från det senaste året visar att få av det militära övergångsrådets löften har infriats. På vissa områden har det till och med blivit värre än under Mubaraks tid. Fram till augusti hade 12 000 civila ställts inför rätta i militärdomstolar. Tretton personer har dömts till döden. Mötes- och yttrandefriheten har inskränkts istället för att stärkas och skyddas. Det förhatliga undantagstillståndet, som varit i kraft i över 30 år, har behållits och till och med skärpts.
Nu har vi i omvärlden ett ansvar. Förhoppningarna från 25-januarirevolutionen får inte krossas för gott. Tahrirtorgets drömmar om frihet och rättvisa måste omsättas i verkliga reformer, som säkerställer kvinnors fulla rättigheter, en fri press och fria fackföreningar.
För att vi verkligen ska se ett ”nytt Egypten” växa fram måste den konstitution som nu ska tecknas garantera yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Undantagstillståndet måste hävas och inga fler civila ställas inför militärdomstolar.
Dödsstraffet måste avskaffas och kvinnor släppas in i maktens rum och få sin självklara plats i den politiska utvecklingen i Egypten. De som gjort sig skyldiga till människorättsbrott måste ställas till svars.
Den arabiska våren är långt ifrån över. Så länge kraven om mänskliga rättigheter inte infriats för alla måste vi – som lever i ett land där vi får säga och skriva vad vi tycker – fortsätta kämpa för dem som ännu inte har den rätten.