För snart två veckor sedan presenterade jag ny forskning om förtroendet för journalistiken på DN Debatt – och en viktig diskussionen pågår fortfarande med artiklar av bland andra Jan Helin och Anna Hedenmo.

De jobbar på samma företag men har helt skilda utgångspunkter.

Det borde kanske inte överraska, eftersom ämnet innefattade invandring och journalistik – en kombination som vi redan tidigare visste var eldfängd.

Vissa röster har varnat för överdriven självkritik och överdrifter är ju aldrig bra – men så stark är journalistiken och så stort är grundförtroendet för den, att vi har råd med att ta en öppen och självkritisk diskussion om ett område där förtroendet visat sig naggat i kanten.

Däremot har vi aldrig råd att släppa journalistiska grundvärden som saklighet, allsidighet, etisk hållning, mod att publicera och grundlig research. 

Nu har vi fått just den diskussion som jag tycker krävs när en så pass stor grupp uppger så pass lågt förtroende.

Och den har, efter inledande yvigheter åt flera håll, nått ett läge där debattörer närmat sig varandras ståndpunkter och börjat mejsla ut vad oenigheterna egentligen handlar om. Och det får man vara nöjd med.

Det hade varit sorgligt om slutsatsen blivit att allt medier gjort var rätt och missnöjet beror helt på faktorer utanför redaktionerna. 

Institutet för Mediestudier identifierade redan för ett par år sedan att det saknades kunskap om hur förtroendet för medier fördelade sig över olika ämnesområden.

Det var ny kunskap om detta – med förtroendet lägst för journalistik om invandring – som satte igång debatten. Men därefter har forskningskopplingen i rätt hög grad försvunnit.

Man skulle kunna säga att den kraft med vilken debatten förts endast motsvaras av tomrummet i mitten av den – det saknas forskning som kan besvara den fråga alla bråkar om: har medier misskött rapporteringen om invandring? 

Professor Jesper Strömbäck gör i Expressen ett bra jobb med att förklara vad vi vet och inte vet om misstro mot journalistik och rapportering om invandring.

Men han sätter också fingret på svårigheten: även om vi får innehållsstudier som visar att medier oftast fokuserar på problem när de skriver om invandring, så kvarstår att så är det generellt inom journalistiken.

Därmed är det sannolikt också så när det gäller till exempel sjukvård. Och när det gäller journalistik om sjukvård visar Mediestudiers undersökning att förtroendet är högt. 

Det vore därför välkommet med innehållsstudier av journalistiken inom olika ämnesområden med metoder som ger jämförbarhet.

Men mycket tyder på att vi även i framtiden – oavsett vilka studier som görs – kommer att få leva med att vi som individer har olika verklighetsbilder och olika ideologiska filter som ger olika svar på så komplicerade frågor som den om kvaliteten på journalistik om migration. 

Det har i debatten förts fram en rad logiskt tänkbara förklaringar till det låga förtroendet för journalistik om invandring.

Det kan exempelvis bero på de missnöjdas ideologi, på propaganda mot ”mainstream medier”, på fientliga medier-effekten, på att invandring är en så kontroversiell och engagerande fråga – men självklart också på sådant som beror av mediers agerande, antingen genom att vi journalister gjort ett dåligt jobb eller lyckats dåligt med att förklara till exempel våra etiska principer.

Framtida forskning kan förhoppningsvis hjälpa oss att närmare avgöra hur stor del av missnöjet som beror på var och en av dessa olika förklaringar, och på andra.

Men när jag, som är journalist, skrev min inledande artikel ville jag i första hand söka bjälken i vårt eget öga.

Jag menar att det behövs en öppenhet på redaktionerna för att all rapportering om invandring inte har varit optimal. I vissa artiklar har det framstått som motsatsen.

Det är helt avgörande att vi tar till oss all kunskap forskningen ger oss, men vi kommer tyvärr till slut inte att kunna mäta och räkna oss till svaren på hur redaktionerna ska hantera dessa frågor.

Det måste istället ske i diskussioner på redaktionerna, bland reportrar och redaktörer.

Och som samtal i offentligheten – då gärna förda av reportrar och redaktörer som arbetar med frågorna och inte av debattörer som vill trycka på dem som gör jobbet sina ideologiska perspektiv.