Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen har oväntat fått uppmärksamhet kring en hjärtefråga som länge levt i skymundan. Nämligen den om ett svenskt erkännande av Västsahara.
I Sverige är det framför allt Vänsterpartiet som driver kravet om ett erkännande men med stöd av många socialdemokrater.
Det var S, MP, V och SD som tillsammans redan 2012 drev igenom ett beslut i riksdagen om att erkänna den arabiska demokratiska republiken Sahrawi, SADR.
Det stupade dock på formalia och det senaste budet från nuvarande regering är att ett erkännande inte är aktuellt. Men, en ”genomlysning” av frågan skall göras i höst och Marocko är övertygat om att Sverige förbereder ett erkännande.
När Sverige erkände Palestina innebar det att vi erkände PLO som legitim regering. Att erkänna Västsahara kommer på motsvarande sätt att innebära att vi erkänner organisationen Polisario som landets legitima regering.
Detta faktum är märkligt frånvarande i diskussionen om Västsahara. Men det är av avgörande betydelse.
Polisario är en rörelse som skapades redan innan Spanien avsade sig sina koloniala anspråk på Västsahara.
När sedan Marocko ockuperade regionen vid mitten av 1970-talet inledde Polisario en väpnad kamp. Den upphörde 1991 och sedan dess har ett dödläge rått.
Polisario hade länge en allmän marxistisk profil, som i princip alla gamla antikoloniala rörelser. På senare tid har den socialistiska färgen bleknat och istället kan man skönja den militanta islamismen svärta.
I 40 års tid har rörelsen misslyckats med att uppnå sina mål och enligt underrättelsekällor tätnar nu kontakterna mellan Polisarios frustrerade ledning och de väpnade islamistgrupper som breder ut sig i nordvästra Afrika. Det handlar främst om al Qaidas gren AQIM.
Sedan begynnelsen har Polisario backats upp av Algeriet som befinner sig i konflikt med Marocko och vill åt Västsaharas hamnar på Atlantkusten.
Allt pekar på att Västsahara under Polisarios ledning skulle bli en algerisk lydstat. Det demokratiska underskottet i rörelsen är påfallande. Generalsekreteraren Mohamed Abdelaziz har styrt Polisario sedan 1975.
En stor del av Västsaharas ursprungliga befolkning bor sedan 1970-talet i flyktingläger i Algeriet. Det är också där Polisario finns och ansvarar för driften av lägren. I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar.
En rapport har presenterats av EU:s specialorgan som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Den visar att Polisario under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.
Det finns anledning att vara oerhört skeptisk till Polisario.
Organisationen är en bricka i spelet mellan Algeriet och Marocko. Den uppvaktas intensivt av islamistiska grupper som de senaste åren gjort massiva framsteg i regionen.
Ekonomiska frestelser i form av bistånd luckrar upp moralen i ledningen. Den enormt lukrativa drog- och vapensmugglingen i regionen är en lockelse svår att motstå i ett fattigt land. Att anförtro regeringsansvar åt en politisk rörelse som under 40 år misslyckats med att uppnå sitt mål bäddar därför för stora besvikelser.
Jag anar att de som förespråkar ett svensk erkännande av Västsahara helt enkelt är okunniga om fakta i målet. De förstår inte vilken olycka det kan innebära att stödja en auktoritär och odemokratisk rörelse som Polisario.
Jag har under flera decennier studerat och umgåtts med diverse afrikanska rebellrörelser och facit är nedslående. SPLA-gerillan i Sydsudan är det mest aktuella exemplet på hur en framgångsrik militant rörelse kan förvandlas till en katastrofalt dålig regering.
Västsaharas befolkning bör få avgöra sitt eget öde under demokratiska former. Men Polisario får absolut inte ges en gräddfil till regeringsuppdraget. De som vill se ett fritt Västsahara måste överge rebellromantiken och börja tänka pragmatiskt.
Västsahara får inte bli ännu en failed state i Nordvästafrika, en misslyckad nation styrd av gamla gerillakrigare. Det är det sista vi behöver i det läge som råder.