De oegentligheter som inträffat inom Transportstyrelsen och regeringen ska inte betraktas som en blixt från klar himmel, utan snarare som slutskedet av en lång och varaktig söndring. En söndring av moral och förståelse för de spelregler som gäller. 

Inom korruptionsforskning talas det ofta om korrupta länder och miljöer där avvikande beteende och oegentligheter frodas. Det finns dock inte korrupta länder eller miljöer utan korrupta individer. För att råda bot på oegentligheter måste man därför se till individerna.  

Det talas om hur Transportstyrelsens sparkade generaldirektör, Maria Ågren, borde fått ett ordentligt straff för sina överträdelser. Det talas mindre om varför en generaldirektör eller ministrar så tydligt missköter sitt uppdrag och ämbete. 

Nu faller bilan med all rätt över vissa ministrar, men även med mindre rätt över andra. Innan debatten helt handlar om regeringskrisen på en strukturell nivå bör följande två aspekter lyftas ur sorlet och hållas vid ytan till dess att Sveriges medborgare fått ordentliga svar.  

För det första, konsekvensanalysen av vad IT-haveriet betyder för nationell säkerhet – av naturliga skäl är detta givetvis en till största del hemligstämplad utredning. Det räcker dock inte med nya generaldirektörens vaga uttalande om att det inte finns några indikationer på att känslig information har läckt. 

Löfven hävdar att både regeringen och flera andra myndigheter, som Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, har arbetat hårt för att minimera skadorna sedan problemen upptäcktes. Det påståendet rimmar illa med att det inte finns några indikationer på eventuellt läckage. 

För det andra, gäller det att lära av det som hänt och implementera åtgärder därefter. Regeringen har redan inlett ett omfattande arbete för att stärka upp Sveriges informationssäkerhet. Bland åtgärderna ingår att sätta en gräns för hur mycket och vilken typ av verksamhet som kan läggas ut på privata aktörer. Alltså att se över regelverket i frågan. 

Problemet är bara att det redan fanns ett regelverk som snabbt åsidosattes, nämligen Sveriges rikes lag. Beslutet att lägga ut driften av IT-systemet var olagligt, vilket Ågren lättvindigt avfärdar med kommentaren att hon inte är jurist.  

På vilket sätt skall regelverket vara utformat för att Ågren skulle förstått att det hon gjorde var fel? 

Svarets första halva formuleras väl av Alice Teodorescu. Hon menar att generaldirektörers tillika ministrars påstådda naivitet är inget annat än kreativa försök att slippa hantera besvärliga situationer och komplexa intresse- och värderingskonflikter. 

Den andra halvan består i att ta dessa konflikter vid hornen och åtgärda roten av problemet i regeringen – att stärka moralen och se till att alla arbetar efter samma spelregler.  

Den här sortens haverier skulle vi kunna slippa med insiktsfulla och välutbildade ledare och nyckelpersoner i förvaltningen. För vad det hela handlar om är om kompetens och kunskap som verktyg för att förebygga och förhindra oegentligheter.