Hon sitter med telefonen i sin hand. Många gånger har hon tänkt att hon kanske skulle ringa men har sen bestämt sig för att ge honom en chans till.

Han bad ju om ursäkt, och till och med grät när han gjorde det. Han menade ju säkert inte att slå så hårt som han gjorde..
 
Den här gången är det annorlunda. Idag är hon är rädd för sitt liv. Våldet har eskalerat. Han slår hårdare, han slår oftare och han verkar inte bry sig om konsekvenserna längre.

Han slår henne när barnen ser. Hon har sett barnens rädsla. Hon vet att de precis som hon själv tassar på tå hemma för att han inte ska bli arg. Skulden tynger henne och får henne att tveka igen. 

Vad kommer människor att tänka om henne om hon berättar? Hon som var så dum och godtrogen och stannade kvar år efter år, slag efter slag. Hon minns inte längre alla gånger då de hårda orden övergick till hårda slag.

Hon minns knappt vem hon var innan våldet började.
 
Hon har ringt till en kvinnojour som hänvisade henne till kommunen. Det är socialtjänsten som har ansvar att hjälpa henne nu, sa de.

Socialtjänsten kan bevilja henne en plats på ett skyddat boende. Socialtjänsten? Är det där hon ska hamna nu, hon som aldrig har haft några så kallade sociala problem?

Rädslan växer sig till en stor klump i magen.

Hon är rädd för att stanna kvar hos honom och hon är rädd för att lämna honom.

Han har lovat att han ska döda henne om hon går. Men hon är också rädd för socialtjänsten. Tänk om de tar barnen ifrån henne? Tänk om de inte tror på henne?

Kanske borde hon ringa till polisen istället? Men vad kan polisen göra? Det finns ju inga bevis, inget annan vet, ingen annan har sett. Hon har gjort allt för att dölja det hemska och fula.
 

Hon vill verkligen inte ringa, vill inte vara på ett skyddat boende.

Hon vill leva sitt liv. Hon vill kunna gå till sitt jobb. Hon vill att barnen ska få gå i skolan. Men våldet måste upphöra.
 
Tillslut ringer hon.
 
Trots att socialtjänstens ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn sedan 2007 har förtydligats och lagstiftningen är tydlig med vem som har det yttersta ansvaret och vad detta ansvar innebär ska hon nu till viss del ha tur. Lagstiftningen fyller alltså tio år i år.

Ändå ser socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor fortfarande väldigt olika ut i landets 290 kommuner. 

Det kan tyckas som att det finns 290 olika tolkningar av lagstiftningen.

Många kollegor inom socialtjänsten vittnar om att de inte får rätt förutsättningar att arbeta på ett rättssäkert sätt, att deras ledning inte har kunskap om våld i nära relationer och den rådande lagstiftningen och/eller att de får besked om att pengarna inte räcker till.

Våld i nära relationer tycks fortfarande vara ett socialt problem och ett brott som inte får ta plats eller resurser, som inte prioriteras och som inte jämställs med andra sociala problem såsom exempelvis missbruk och fattigdom eller annan grov brottslighet.

Detta trots att nästan en fjärdedel av befolkningen någon gång som vuxen har erfarit våld i en nära relation.

Detta trots att 13-17 kvinnor varje år dödas som följd av våld i nära relation. Detta trots att Rädda Barnen uppskattar att vart tionde barn i Sverige varje år är med om att en av deras föräldrar, oftast mamman, misshandlas hemma.

Detta trots att våld i nära relationer av WHO betraktas som ett folkhälsoproblem.

Detta trots att våld i nära relationer är ett stort demokrati- och jämställdhetsproblem som hindrar främst kvinnor och barn från att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.
 
Skälen är således många till att kommunerna och socialtjänsterna nu i hela landet ska börja jämställa denna problematik med andra sociala problem och tillsätta de resurser som krävs för att skydda, stötta och rädda liv.
 
De politiska intentionerna är goda, målen är högt satta och det kommer alldeles säker att ske en förändring i sinom tid.

Hur lång tid får det ta för kommunerna att ta till sig och omsätta den kunskap som idag finns om våld i nära relationer i praktik?

Hur lång tid får det ta att implementera en rådande lagstiftning? Kanske behöver politiken göra än mer för att rätten till hjälp och stöd för våldsutsatta kvinnor ska vara densamma i landets 290 kommuner?

Idag på Internationella dagen mot våld mot kvinnor uppmanar vi därför landets styrande politiker i riksdagen liksom i kommunerna att nu åter ta krafttag för att säkerställa kvinnors och barns rätt till ett liv fritt från våld.
 

Den våldsutsatta kvinnan som sitter med telefonen i sin hand kan nämligen inte vänta. För henne handlar det om liv och död, här och nu.

Vi hoppas att någon svarar när hon ringer, att någon tar henne på allvar och tror på det hon berättar, att någon gör en riskbedömning och att någon erbjuder henne stöd och skydd.