1994 klubbades ”lagen stöd och service till vissa funktionsnedsatta”,LSS, igenom av Sveriges riksdag.
Idag ser vi i Förbundet Unga Rörelsehindrade hur lagen, som gett oss frihet och möjligheter att leva som vi själva vill, urholkas och faller sönder.
LSS har varit ett stort genombrott för ökad delaktighet. Den har gett oss, som är ungefär lika gamla som lagen är, möjlighet både att studera, arbeta och engagera oss politiskt. Och den har gjort att vi vågar drömma om en framtid där vi har samma möjligheter och samma chanser som andra.
Om vi som får LSS-stöd idag istället varit unga på 1960- eller 1970-talet hade vi troligen tvingats leva isolerade från samhället.
Vi hade fått bo på institution direkt efter gymnasiet. Samhället menade att vi blev ”omhändertagna”. Genom att titta tillbaka i tiden kan vi förstå vad LSS och insatsen personlig assistans innebär idag. Hur viktig lagen är för alla personers lika rätt till samhället.
Men idag får knappt 14 procent av dem som söker personlig assistans rätt till det, enligt siffror presenterade av Sveriges Radio i Ekot den 29 maj. Hela 86 procent får avslag.
Unga personer hänvisas till hemtjänsten, vilket inte alls fungerar för oss som vill vara ute och hänga med våra kompisar, ha en fritidsaktivitet eller ett timjobb. Istället hamnar vi i husarrest, med en vardag som är schemalagd till punkt och pricka.
Att unga personer inte får samma rätt till samhället enbart på grund av funktionsvariation leder till stora klyftor och allvarliga konsekvenser i samhället. Många av våra medlemmar har fått sitt första avslag.
Oavsett om det gäller personlig assistans, ledsagning eller färdtjänst känns ett avslag alltid som ett hårt slag i ansiktet. Något nedtryckande, en kränkning.
Det en tänker är att ”samhället vill begränsa mig, man vill inte ha mig ute i samhället”. En olustig känsla av hopplöshet sprider sig i kroppen. Avslaget leder oftast till isolering, ett ständigt beroende av närstående, släktingar, grannar eller kompisar.
Det faktum att man inte kan komma ut från sitt hem på grund av saknade stödinsatser leder, indirekt, till fysisk och psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa är, enligt Myndigheten för delaktighets undersökningar något som är mycket vanligt bland unga med funktionsvariation. Denna ohälsa, konstaterar man, beror inte på funktionsvariationen i sig, utan på bristande samhällsstöd, bristande tillgänglighet och diskriminering.
Regeringen hävdar att kostnader för den personliga assistansen ska ned. Konsekvenserna har blivit att våra rättigheter och friheter dras in på, därav ökar ohälsan, därav ökar isoleringen och beroendet av hjälp från närstående.
Sådana konsekvenser måste ses som allvarliga.
Vi vädjar till regeringen och riksdagen att skyndsamt stärka levnadsvillkoren för oss unga som lever med funktionsvariation och att utreda vilka konsekvenserna blir när så många idag får avslag när de ansöker om personlig assistans.
Ett Sverige där vi, trots behov, nekas personlig assistans, är ett Sverige där vi också nekas delaktighet i samhället.
Det är vår framtid som står på spel. Låt oss möta den och se hur den är ljusnande, för alla.