I en artikel på SVT Debatt påstår Ebba Wallmén att Skolinspektionens beslut att stänga Lundsberg baserades på rykten och avundsjuka. Men en välmående skola tål förstås granskning – och stängs inte ner av myndigheterna. Som tidigare internatelev har jag själv varit uppslukad av ritualerna, men som vuxen känner jag ett ansvar. Föräldrar och Lundsbergs styrelse måste inse vilken roll de har i att upprätthålla strukturer som inte hör hemma i en modern värld. Det skriver Agnes Hellström, författare, i en replik.
Elever på Lundsberg skriker och gråter av sorg på sin skolas gårdsplan och jag slungas femton år tillbaka i tiden. Till när jag själv stod på min internatskolas gårdsplan och såg elevhemmets tredjeringare ta studenten, yra av lycka. Tänk om någon då hade berättat för mig att min skola inte längre fick finnas kvar.
Jag hade varit helt knäckt.
Liksom du Ebba Wallmén, var jag fortfarande ett barn när jag blev del av internatfamiljen. Jag accepterade villkoren för att inkluderas i gemenskapen. Belönades med heligt och livslångt systerskap efter invigningsriterna. Och det fyllde mig med kraft. Jag lät mig uppslukas så mycket att jag som tredjeringare, utan att blinka, såg det som min uppgift att erbjuda de nytillkomna eleverna samma behandling.
De vuxna lät oss uppfostra varandra. För så hade det alltid varit.
Det tog ungefär tio år för min pollett att trilla ner. Jag har insett mitt ansvar, jag är vuxen nu. Jag kommer aldrig att acceptera att en skola, så resursstark och med så stor potential som exempelvis Lundsberg, tillåter ett officiellt eller inofficiellt regelsystem som behandlar sina elever olika. Jag har förstått att barn aldrig ska ansvara för att uppfostra andra barn.
Du skriver i din artikel på SVT Debatt att jag är ute efter att ”tjäna pengar på ihopkokad skönlitteratur”. Men Att vara utan att synas är ingen roman, utan en reportagebok – där röster från internatens insida fått komma till tals.
Syftet och drivkraften har varit att ge en fördjupad förståelse för vad en internatskola betyder för sina elever och vilka mekanismer som format mig och andra under våra år på skolorna. Men jag pekar även på hur stort ansvar de vuxna har, de som nu sitter i styrelse och skolledning.
Du insinuerar att jag ”hittar på” fast du vet att min erfarenhet är minst lika verklig som din. Det kanske är därför du blir provocerad? Jag är ingen avhoppare som vill smutskasta min skola – tvärtom var jag en populär högstatuselev från en ”fin” familj. Du försöker förminska min trovärdighet genom att hävda att jag driver min tes enbart för att tjäna pengar. Men du vill väl också tjäna pengar på ditt skrivande?
Mitt mål har aldrig varit att stänga någon skola. Min förhoppning är snarare att polletter ska falla ner även hos ledamöterna/föräldrarna/föredettingarna i Lundsbergs styrelse. Att de ska se sitt ansvar i att upprätthålla strukturer som inte hör hemma i en modern värld. I mina ögon offrar de sina barn för att bevara Lundsberg så som det var 1896. Eftersom de älskar sin skola.
Många tycker att det är konstigt att det går att älska en skola. Det gör inte jag. Men jag kan inte förstå hur någon kan försvara den till varje pris, på bekostnad av barn som far illa. För alla trivs inte på internat, det vet vi ju båda två. Men de eleverna blir sällan lyssnade på eftersom de ”förstör stämningen.”
Jag antar att du Ebba, journalist liksom jag, drömmer om att påverka och förändra samhället. Men ingen av oss har en penna vass nog att få en skola stängd med hjälp av falska påståenden.
Skolinspektionens beslut grundas inte i avundsjuka utan i en utredning. En välmående skola tål granskning. Den stängs inte ner.