Vi som skriver denna debattartikel bor i storstäder. Vi är egentligen helt vanliga mammor. Det som skiljer oss från de flesta andra mammor i landet är att vi har fått våra barn skjutna.
Några av oss bor i Stockholms förorter eller i närheten av dem. Ett par av orterna är så kallade ”särskilt utsatta områdena” i Sverige. En del saker är förstås dåligt, som droghandeln. Andra saker är däremot bra, som att arbetslösheten sjunker och skolresultaten förbättras.
Smärtan i oss går hur som helst inte att beskriva. Det gör så ont. Ingen annan mamma ska behöva uppleva det vi upplevt – och fortfarande upplever.
Vi har blivit inbjuden till olika medier; tv, radio och kvällspress bland annat. Vi är tacksamma över att vår berättelse får komma fram.
Inom oss känner vi en stor ilska. Vi är arga. Men vi känner också att vi måste använda vår ilska som en konstruktiv kraft.
Vi vill folkbilda, vi vill att hela Sverige ska lära sig det som vi har lärt oss. Men utan samma höga pris.
Det är inte bara våra ungar som har blivit skjutna. Det är barn till oss alla; hela Sveriges barn.
Vi är i grunden rätt vanliga människor, vi ute i förorterna och i storstäderna. Och vi som skriver detta tycker att vi måste få fler att engagera sig och vi vill se ett mer genuint intresse från makthavare. Inte bara politiker utan också medier, tjänstemän och höga idrottsledare. Och så vidare.
Alla som har något med ungdomar att göra.
Det behövs fortsatta stora satsningar. Bland annat behöver många familjer hjälp. Detta debattinlägg är inte ett rop på hjälp. Det är ett vrål från oss mammor, från oss som vill säga att det räcker med lidande och död nu.
Men varför skriver vi då detta nu, just idag? Jo, för att vi i dag klockan ett kommer att samlas på Sergels torg i Stockholm för att manifestera mot våldet och skjutningarna.
Med manifestationen vill vi väcka det svenska samhället, få människor att förstå att det är barn och unga människor som dör.
Tillsammans kan vi nämligen få stopp på det här lönlösa dödliga våldet. Inga fler mammor ska behöva råka ut för det som har hänt oss.
Och om vi mammor som lever i sorg och smärta kan sälla oss upp mot våldet så hoppas vi att ni kan ställa er bakom oss.