Av de 15 stadsdelar som polisen pekat ut som Sveriges mest kriminella hör 14 till miljonprogrammet.

Vivalla i Örebro, byggt 1967–1970, leder ligan. Är värst i klassen. Det som nu återstår av klasser, vill säga, Vivallaskolans högstadium är för närvarande under avveckling.

Endast 55 procent av niorna går ut med gymnasiebehörighet, frånvaron sägs vara tre gånger högre än på andra Örebroskolor och räknar man Vivallabor med eftergymnasial utbildning är de två på tio jämfört med nästan fem av tio i kommunen i sin helhet.

Vad har detta med miljonprogrammet att göra?

Vad har detta med arkitektur att göra?

Vad har Vivallas 60-procentiga arbetslöshet att göra med stadsdelens snörräta rader av närmast identiska radhus? Vad har det faktum att 60 procent av Vivallas barn antas leva under fattigdomsstrecket att göra med områdets vidsträckta allmänningar och begränsade affärsutbud?

Och vad har Vivallas ökänt många IS-krigare och jihadister att göra med den där stadsdelskartan som möter dig när du parkerat bilen i bostadsområdets ytterkant, kartan som mest ser ut att avbilda någon minkfarm eller smittskyddsanläggning?

Allt.

Och ingenting.

Beroende på vem du frågar.

Sociologer betonar helst demografins alltöverskuggande betydelse. I stadsdelar med många ungdomar blir det stökigt, så är det bara, hävdar man, och i Vivalla är det just ungdomarna som dominerar, som dessutom blir fler och fler för varje år.

Och frågar du en arkitekturkritiker som jag blir svaret förstås husen, byggnadsverken, och utrymmet däremellan. Visar man som arkitekt omsorg om dem som bor i området visar de boende omsorg för området och för varandra, brukar det heta.

Vi har båda rätt.

För utan staden finns inget stadsliv och utan stadslivet finns ingen stad.

Men Vivallas problem är bara att den har varken eller.

Varken stadsliv eller stadskaraktär.

Ett limboläge som gäller så gott som samtliga miljonprogramstadsdelar byggda under rekordåren 1965–1974. Ett kvasitillstånd som kan skyllas den tidens arkitekter och makthavare – en ny typ av städer för en ny typ av människa skulle byggas.

Hade man velat skulle man naturligtvis valt att bygga traditionell stad av förorten – ge folk lust att flanera, titta i skyltfönster, lapa sol på någon trappa – men istället valde man motsatsen, att utrota det traditionella stadslivet.

Man separerade människor och bilar för att bli av med trafikstockningarna, man tog bort barerna för att bli av med fylleriet och man tog bort affärerna för att bli av med skräpet och kvar blev tillslut allt det tråkiga och ingenting av det roliga.

Kanske inte så konstigt om man blir våldsbenägen i en sådan tristess?

Vivalla skiljer sig arkitektoniskt mot de flesta andra miljonprogramstadsdelar på polisens värsta-lista. Här finns inga tio våningar höga och halvkilometerlånga betonglimpor i grötgrått och kartongbrunt.

I Vivalla handlar det om radhus i två våningar med fasader i träpanel och gediget tegel med vitmålade spjälstaket och välansade gräsmattor. Bitvis smått idylliskt.

Men precis lika monotont. Och monokromt. Och monofunktionellt – det finns en ödslig centrumanläggning, men i övrigt är stadsdelen åderlåten på handel. Åtminstone laglig sådan.

Samtidigt finns det hopp. Kan man bygga sig till kriminalitet kan man förstås bygga sig bort från kriminalitet. Kan man åtgärda Vivallas strukturella brister kan man åtgärda problemet.

Arkitektur kan hjälpa eller stjälpa, det är faktiskt bara att välja.