Jag tänker på Avicii, Robin Williams och Chris Cornell. Jag tänker på Bob Dylan. Jag tänker på unga och äldre män som med alla tillgängliga medel har visat sin omvärld hur dåligt de mår och som alldeles för få har lyssnat på och förstått.

Jag tänker på alla texter vi sjungit med i utan att ha lyssnat på vad de försöker berätta.

Jag tänker på Avicii som flera gånger i dokumentären True stories säger att han kommer dö om han fortsätter så här. Att han sagt till sin manager och andra att han kommer att dö. Ändå avfärdas hans oro.

Och när ingen lyssnar på signalerna stänger till slut kroppen ner. Som ett extra förtydligande.

Alla frågar när han tror att han kan vara uppe på benen igen.

Han säger att han blir ledsen och sårad för att ingen lyssnar. Han visar sig sårbar. Kanske det modigaste och mest normbrytande en man kan göra och ändå är det ingen som förstår.

Män är inte bara bra på att omförhandla egna känslor och behov, vi är många gånger också bra på att omförhandla andras. Det ingår i våra förväntningar och ideal kopplade till manlighet att vara högpresterande, i kontroll och att självsäkert kunna manövrera i den kontext vi gör anspråk på.

Oavsett tidigare erfarenhet eller kunskap, det finns ingen plats för svaghet, inget utrymme för att vara osäker, vi imiterar den framför oss och fake it till we make it.

Eller die trying.

Beslutsamhet och kontroll ända in i döden. Om vi så måste.

Jag tänker på Bob Dylan som i Blowin' in the wind skriver:

“Yes, how many deaths will it take till he knows
That too many people have died?
The answer my friend is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind.”

Och kanske är det förändringens vindar som blåser nu. Kanske lyssnar fler. Kanske vill fler bidra.

Alldeles för många har redan dött. I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken för pojkar och män i åldrarna 15- 45.

En ung person i skolpliktig ålder avslutar sitt liv varje vecka i Sverige, många gånger med utsatthet och psykisk ohälsa bakom sig. Dom allra flesta är unga män.

Skådespelaren Robin Williams lär ha sagt, ”jag brukade tro att det värsta i livet var att bli helt ensam. Det är det inte. Det värsta i livet är att känna sig helt ensam i rum fyllda med människor. ”

Jag undrar om det var så Tim kände. Ensam i rum fulla av vänner.

Den tomma blicken i en skrikande tystnad under dokumentären sa allt och inget.

Enligt studier gjorda på människor utsatta för brott så gör vi människor motstånd i förhållande till förväntad hjälp.

Om vi tror att människor runt omkring oss kommer att hjälpa oss i en nödsituation så kommer vi agera annorlunda än om vi är ensamma och i tron att ingen kan höra, se och komma till vår undsättning.

Det ligger nära till hands att applicera motstånd i förhållande till förväntad hjälp även inom förväntningarna på män.

På insidan av mansboxen lär vi oss tidigt vad som ger gemenskap, social status och makt. I min profession som föreläsare spelar det ingen roll om jag pratar med sjundeklassare, spelare i Allsvenskan, män i mansdominerade branscher eller 55-åriga kvinnor inom Lottakåren.

Svaren om vad som är manligt är den samma: prestation, inte visa känslor, fysisk styrka, psykisk styrka och femtio nyanser av våldskapacitet. Att kliva utanför boxen bestraffas direkt.

Vi ska bita ihop. Omförhandla. Omvärdera. Ta nya tag. Ta det som en man. På insidan av mansboxen blir vi en fara både för oss själva och andra.

Vi blir risktagande i vårt presterande, nio av tio som dör i arbetsrelaterade olyckor är män, åtta av tio som drunknar är män, nio av tio som dör i trafiken är män. Hur många fler måste dö innan vi är svaret givna?

Förväntningar på män skapar en machokultur som ger oss en sämre förmåga att se tecken på psykisk ohälsa och därmed gör oss oförmögna att skydda våra närmaste.

Vi vet inte alla omständigheter kring Tims död men vi vet att vi är många som i efterhand sett hans rop på hjälp och hört hans oro.

Jag hör Aviciis röst tyst i mitt huvud. En text utan melodier. ”Jag kommer dö om jag fortsätter så här. Jag svär jag kommer dö”.

Jag hör Bob Dylan sjunga:

“Yes, how many ears must one man have
Before he can hear people cry?”

Frågan vi allihop måste ställa oss nu är vem vill jag vara i rum där andras omdöme brister? Där förväntningar på män blir en fara för oss själva och andra.

Kommer du vara han som ber kollegan följa säkerhetsinstruktionen? Han som ber vännen sakta ner bilen, simma in till land och sluta slåss?

Vem kommer du vara?

Hur många fler måste dö innan det blir värt det? Alla som dött är någons son, bror eller pappa.

Är du beredd att offra din?