Vi vet att det händer. Vi har hört talas om de dansande pojkarna. Vi vet att det förekommer organiserade övergrepp mot barn i bland annat Afghanistan.
Vi har också hört om hur barn våldtas av talibaner och att barn för att undgå svält tvingats att arbeta under slavliknande förhållanden där våldtäkt av arbetsgivaren ofta förekommer.
Vi har hört hur de våldtas under flykten och tvingas bevittna våldtäkter av sin mödrar och systrar. Berättelserna har sakta under gråt, ord för ord berättats för oss.
De skäms och känner skuld över vad de blivit utsatta för. De är livrädda för vad andra ska tänka och säga.
2008 fastslog FN i resolution 1820 att våldtäkt och sexuellt våld under krig och väpnade konflikter ska betraktas som ett allvarligt krigsbrott.
Forskning har visat att sexuellt våld används som ett sätt att skapa kaos och slå sönder samhällsstrukturer och ett sätt att kontrollera landområden och naturresurser.
Forskning har också visat visat att organiserat sexuellt slaveri ökar under krig och väpnade konflikter, men också att sexuellt våld och sexuell exploatering inte upphör när det blivit fred utan det kan till och med öka.
Vi har läst FN-rapporter om att sexuell exploatering förkommer av fredsbevarande soldater och biståndsarbete. Forskare säger att lösningen till att minska sexuellt våld handlar om att bedriva fattigdomsbekämpning parallellt med fredsarbete.
Vi vet att det kommer pojkar hit, till vårt land, som bär med sig svåra trauman. De har upplevt krig och levt i eller i närheten av väpnade konflikter och i länder med stora sociala och ekonomiska orättvisor.
Länder där mycket fungerar på ett annat sätt än i Sverige.
Vi vet att det har förekommit övergrepp bland pojkar på våra flyktingboenden här i Sverige.
Men vi ser stora risker att förklara och prata om sexuellt våld och exploatering utifrån kulturbegrepp eftersom man då lätt sammanblandar offer och förövare.
Vi ser också en risk att vi då istället pratar om vi och dem istället för att diskutera den gemensamma kunskap vi har för att behandla offer och förövare. Hur förhåller vi oss till den här situationen, vilken kunskap har vi och vilket är vårt ansvar?
Vi har väl utvecklade och fungerande system för omhändertagande av barn och unga här i landet. I seriösa förvaltningar, och organisationer, idéburna eller privata driver man HVB-boenden med förkunskap om de boendes tidigare erfarenheter.
Inför en placering får man tillgång till den utredning som gjorts inför placeringen. Utifrån det förbereder man sig, funderar över vård- och genomförandeplan och sätter mål.
På boenden som tar emot ensamkommande flyktingbarn har vi inte tillgång till den sortens utredningar, och det är en ständig kamp. Hur bemöter vi den här problematiken?
Hur hjälper vi ensamkommande pojkar som vuxit upp i ett sammanhang där de själva, deras bröder eller vänner har utnyttjats för underhållning och tjänster av sexuell karaktär? Hur hjälper vi dem att våga prata, att bearbeta, att gå vidare?
Vi tror att svaret är enkelt. Vi ska naturligtvis göra det som forskning och beprövad erfarenhet visat är mest hjälpsamt. Vi ska göra på samma sätt som vi gör med barn från Sverige, eller vilket annat land som helst.
Vi ska skapa trygghet, förutsägbarhet och god omsorg runt de här ungdomarna och ge dem vård och behandling.
Forskning har visat att det inte är graden av trauma man bär med sig som avgör hur man mår i det nya landet, utan hur man blir mottagen.
Detta är goda nyheter för oss som arbetar och möter asylsökande, vårt arbete är direkt avgörande för hur de kommer att må på sikt.
När de här barnen kommer till oss måste vi som arbetar kring dem ta ett extra stort ansvar. Vi måste se hur deras tidigare trauman påverkar dem här och nu.
Vi måste bryta barriärer av skam och prägling, tradition och tro och hjälpa barnet att hitta sin egen historia. Vi måste också våga se och förutse vad spår av ojämlika samhällsstrukturer, diskriminering och hierarki kan ställa till med och arbeta aktivt och konkret för att motverka det.
Vi som arbetar i de här barnens närhet måste alltid ligga steget före. Rent konkret kan vi till exempel på boenden uppmuntra till umgänge i gemensamhetsutrymmen snarare än i privata utrymmen.
Vi vuxna måste ställa upp med fysisk närhet och trygghet på ett riktigt vis, agera motpol och ankare. Vi måste låta dörrar stå på glänt och lampor vara tända på nätterna.
Då kan vi se om destruktiva strukturer bildas.
Om någon hamnar i underläge måste vi ta vårt vuxenansvar och sätta stopp. Vi måste våga se, prata öppet och agera för att hjälpa pojkarna att bryta destruktiva beteenden.
Gör vi det kan vi skapa nya mönster, integrera på riktigt och ge de här pojkarna en rimlig chans att ta sig vidare i sin nya kultur i sitt nya land.
Låter vi vår egen rädsla och okunskap styra riskerar vi att lämna dem ensamma och stå utanför det samhälle vi kallar vårt.
Ansvaret för att förebygga och förhindra det ligger hos oss – inte hos barn och unga som bär på trauma och hemska upplevelser.
