Mitt bestående intryck efter förra veckans storm kring Hanif Bali kan sammanfattas med: Nu gick det lite för fort igen.

Vips hade den moderate riksdagsledamoten och riksdagskandidaten lämnat både partistyrelsen och twitter.

Panikbromsningar är inget nytt i moderaternas mediestrategi. Hanif Bali har redan slutat med twitter en gång förut.

Även partiet har tvärvänt.

Dåvarande kommunikationschefen Per Nilsson lanserade en tuffare strategi i sociala medier en fredag 2016 med orden ”when they go low, we kick them in the balls” och uppmaningen ”backa aldrig”. Veckan därpå fick partiet avskeda två kommunikationsanställda som visade sig (förvisso oavsiktligt) vara lite väl taggade på uppdraget.

Bali lanserade en liknande strategi i höstas: ”Ha rätt i sak, be aldrig om ursäkt. Och backa aldrig.”

Förra veckan bad han skribenten Patrik Oksanen om ursäkt. Och backade ut från twitter.

Bali lär komma tillbaka – och det gör han rätt i. Förhoppningsvis är strategin klokare. I sina bästa stunder har Bali utnyttjat polemiken för att få ut politiken.

Sommaren 2016 skrev han en till synes slarvig tweet om hur mycket bidrag en fyrabarnsfamilj i Stockholm kunde kvittera ut, och anklagades av vreda meningsmotståndare för osaklighet och fiske i grumliga vatten.

Dagen därpå tweetade han ut siffror och tabeller som låg till grund för beräkningen. Sedermera blev det ett moderat riksdagsförslag om ett beloppstak för hur stora sammanlagda bidrag en familj kan få.

Samtidigt har Balis angrepp på meningsmotståndare inte bara skett genom färgstarka epitet, utan förstärkts av följarskarans beteende mot den utpekade personen.

Det är förvisso vanskligt att lasta Bali för vad andra personer tar sig för, och han har själv varit utsatt för rasistiska och nedsättande attacker och påhopp långt före han själv lade sig till med sin tuffare ton, men Bali har onekligen varit en tacksam person att följa för den som vill få utlopp för diverse frustrationer.

Valet av måltavlor har inte sällan varit utpekade personer eller medier och institutioner.

Medier och institutioner ska förvisso tåla granskning och kritik, men när de tillskrivs fienderollen i polemik från politiska makthavare har de svårare att försvara sig.

För makthavaren är detta dubbelt tacksamt eftersom attacker av detta slag mobiliserar de egna och osynliggör politiska konkurrenter.

Företrädare för medier och institutioner kan inte heller slå tillbaka med samma medel eftersom de ofta har krav på opartiskhet.

Att navigera i detta är gradfrågor och balansgångar. Det vore självklart fel att säga att hård personpolemik och mediekritik alltid är fel när det kommer från en politisk makthavare.

Man bör också komma ihåg att många av de grövsta övergreppen sker i form av överkänsliga reaktioner på kritik och polemik; kontroversiella personer massanmäls och stängs av från sociala medier, arbetsgivare kontaktas och rena censurlagar övervägs.

Med alla sina fel och brister är en opolerad samhällsdebatt att föredra framför en statligt städad. Partier och makthavare bör därför delta i sociala medier och uppmuntra lärande snarare än pauser.

Inte minst beaktande elefanten i rummet, att Sverigedemokraterna idag är det överlägset mest engagerande partiet i dessa forum.

Den dominansen blir knappast mindre med Hanif Bali frånvarande. Han och Moderaterna gör dock klokt i att inse att interaktionen på sociala medier kräver experimenterande och går fel ibland.

Den lämpar sig föga för ambitionen att alltid ha rätt och aldrig backa.