Vid sidan om teknisk bevisning är vittnen det viktigaste bevismedlet för att polis och åklagare ska kunna binda en person till ett brott. Men rädslan för att vittna är i dag stor och ibland befogad. Anonyma vittnen skulle kunna vara en effektiv arbetsmetod för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Så länge som vittnen inte vågar vittna spelar det ingen roll vilka redskap som polisen tillförs i sitt arbete med att bekämpa den organiserade brottsligheten, skriver poliskommissarie Patrik Thunholm.

Med de många meningslösa skjutningar som drabbat Malmö den senaste tiden har vi inte bara blivit påminda om att våldet kryper närmare, utan också att rättssamhället kanske står inför sin viktigaste utmaning någonsin. Vid sidan om den ordinarie rättsordningen har det under de senare åren vuxit fram alternativa tillvägagångssätt för den som vill undvika lagföring och i takt med detta har lagens långa arm blivit kortare.

Det är i huvudsak inom den grova organiserade brottsligheten, den utbredda ungdomskriminaliteten samt inom relationsvåld som otillåten påverkan av vittnen och brottsoffer har fått en framträdande roll. Kriminellas okonventionella spelregler gör oss påminda om att de rättsvårdande myndigheterna måste ta tjuren vid hornen medan den fortfarande är en kalv.

En grundläggande förutsättning för att vårt rättssamhälle ska fungera är att brottsoffer och vittnen kan tala fritt med polis och att vittna i rättegångar. Mot denna bakgrund har det från samhällets sida ansetts viktigt att skicka ut signaler om att det inte uppfattas som lönsamt att genom påtryckningar förhindra brottsoffer och vittnen att lämna uppgifter till rättsväsendet. En sådan signal är brottet övergrepp i rättssak, vilket syftar till att någon som har begått ett brott inte skall gå fri därför att ingen vågar anmäla eller vittna om brott. Brottet kan dock vara svårt att styrka och i kombination med annan grov brottslighet är det inte alltid det renderar i en mycket svårare påföljd än vad som annars skulle varit fallet.

I anslutning till denna problematik är det viktigt att göra sig påmind om att vid sidan om teknisk bevisning är vittnen det viktigaste bevismedlet för att polis och åklagare ska kunna binda en person till ett brott. Anonyma vittnesmål har dock inte ansetts godkända i svenska domstolar, något som i sammanhanget utgör ett problem.

Föreställ dig att du en kväll blir vittne till ett grovt våldsbrott. Polis kommer till platsen och de förhör ett antal personer, däribland du. Du pekar med säkerhet ut två personer som de mest aktiva i misshandeln och dessa grips av polisen. Personerna ingår i ett gäng om tio andra personer som alla bär likadana jackor. Dagen efter då du kliver på en i det närmaste tom buss vid busstationen kliver delar av gänget på. Personerna tar plats bredvid och runt dig trots att det finns en massa andra lediga platser i bussen. Utan att tilltala dig talar de om gårdagens misshandel och att ingen kan ha sett vem som slog. När du kliver av, så kliver samtliga gängmedlemmar också av. De håller sig några meter bakom dig och väl framme vid ditt hem sätter de sig ned på trottoarkanten med ansiktena vända mot din bostad. Huvudförhandlingen hålls inom två veckor efter gripandet av de två utpekade. När du kommer till tingsrätten, står ca tio personer av gänget i uppehållsrummet utanför själva rättssalen. Samtliga stirrar på dig då du kommer in och några av dem slår sig ned på bänkarna bredvid dig. Personerna talar ganska högt om den stundande förhandlingen och att deras två vänner snart kommer att släppas. Någon av dem uttalar; ”ja, några vittnen finns ju inte och det är ju en himla tur, för alla inblandade!”

Vittnens medverkan i brottmål är avgörande för att ett ärende ska kunna ledas i bevisning och i förlängningen till en fällande dom. De okonventionella spelregler som i allt större utsträckning kommit att användas för att påverka vittnen har inte bara inverkan på vittnena som sådana utan också på det traditionella rättssamhälle som vi känner det. Så snart som vittnen och brottsoffer utsätts för påtryckningar i syfte att hindra information från att ny rättsväsendets myndigheter hotas de fundament som rättsstaten vilar på. Mot denna bakgrund är det därför hög tid att verka för ett införande av anonyma vittnen i våra domstolar.

Rädslan för att vittna är i dag stor och ibland befogad. Anonyma vittnen skulle kunna vara en effektiv arbetsmetod för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Sådana vittnesmål bör få ske först efter särskild domstolsprövning, och under klart angivna förutsättningar. De senaste åren har frågan varit uppe i Europadomstolen flera gånger och de menar att huvudregeln om en rättvis rättegång gäller, genom att den tilltalade ska ha rätt att ställa frågor till ett vittne och bemöta vittnesmål. Detta till trots har de ändå sagt att det kan finnas omständigheter då det kan vara befogat med anonyma vittnen, till exempel när det finns risk för vittnets eller målsägandens liv eller hälsa. Det bör vara domstolen som efter ansökan från åklagaren avgör om ett vittne ska få vara anonymt eller inte samt vilken grad av anonymitet som ska tillkomma denne.

Anonyma vittnesmål är med andra ord enligt nu gällande ordning inget som är tillåtet i Sverige. Samtidigt har det klargjorts att polisen i allra högsta grad är beroende av allmänhetens ögon och öron för att kunna beivra den brottslighet som breder ut sig. Polismän på fältet är de som i ett led av en längre kedja har att spela en avgörande roll för att ingjuta mod hos de målsägare och vittnen som de möter på brottsplatsen. I anslutning till detta är det viktigt att påminna sig att polisyrket inte är vad det en gång var. Polisarbetet har utvecklats i takt med att hela samhället förändrats och i dag är yrket mer komplext och kräver nya kunskaper. Utvärdering och metodutveckling måste i större utsträckning bli en vardaglig del av polisarbetet, något som i sammanhanget talar för en akademisering av polisutbildningen. Varken undertecknad eller någon annan lär sitta inne med någon patentlösning på huvudproblemet, men en akademisering av polisutbildning skulle inte bara innebära polisforskning, utan också ett skapande av en lärande polisorganisation som tar till sig vetenskap och beprövade metoder.

Så länge som kriminella kan utöva hot för att skapa en egen rättsordning spelar det ingen roll hur många fritidsgårdar som byggs för att stävja den utbredda ungdomskriminaliteten eller vilka brottsförebyggande redskap som polisen tillförs i sitt arbete med att bekämpa den grovt organiserade brottsligheten. Det är hög tid för Beatrice Ask att få till stånd en akademisk polisutbildning och vid sidan om detta brottsmålsprocesser som tillåter anonyma vittnen.