Per Ledin skriver i sin debattartikel på SVT Opinion att det inte finns något ”farligt eller konstigt” i särskrivningar, och att vi i stället för att förfäras eller oroa oss för språkets förfall borde skratta åt kul glass och kassa medarbetare.
Särskrivning blir inte svenska språkets undergång, skriver han, men jag skrattar ändå inte.
För ett par år sedan skrev jag min kandidatuppsats om ämnet särskrivningar, närmare bestämt om de konsekvenser de får för textförfattaren. Med den undersökningen i ryggen vill jag hävda att det visst finns något farligt i särskrivningar, men att det inte främst är språket som är hotat.
Per Ledin har förstås rätt i att särskrivningar inte är ett modernt påfund, utan något vi tämligen obekymrat har dragits med länge.
Vad som är nytt är de kraftiga reaktionerna mot särskrivning. På 1800-talet bildades inga Facebookgrupper mot särskrivningar, eller några större folkrörelser alls, mig veterligen.
Jag håller helhjärtat med Per Ledin om att reaktionerna är överdrivna, och det är just där skon klämmer. Särskrivning bestraffas i dag hårt.
Resultaten av min undersökning visade att en särskriven text uppfattas som mindre tillförlitlig, välskriven och intressant än samma text utan särskrivningar, och förtroendet för den särskrivande författaren är lägre.
Jag önskar att människor kunde se bortom den språkliga ytan och ta till sig innehållet i en text oavsett, men det fungerar inte så.
I läsarens ögon är författaren i någon mån sitt språk. Brister i språket översätts till brister hos författaren. Budskapet går förlorat någonstans i glappet mellan en förled och en efterled.
Ett korrekt språkbruk är ett kraftfullt maktmedel i vårt samhälle. Den som behärskar språket har större chans att bedömas som tillförlitlig och det han säger väcker större engagemang och intresse. Den som äger språket äger makten att påverka.
Just eftersom människor reagerar så starkt på särskrivningar är det oerhört viktigt att alla åtminstone får chansen att lära sig skriva ihop.
När man väl känner till konventionerna och vet hur man följer dem står det den enskilde språkbrukaren fritt att efter moget övervägande bryta mot dem.
Men alla måste få tillägna sig kunskapen som ger oss den valmöjligheten. Skolan har ett stort ansvar här.
Eleverna måste få möjligheten att tillägna sig ett språk som inte sticker i ögonen på folk. Det bör ses som en rättighet. Jag tror att det kan göras på ett effektivare sätt än genom att visa bilder på roliga skyltar och skratta.
Jag tror att ett större allvar och en medvetenhet om konsekvenserna av särskrivning är nödvändigt.
Visst vore det fint om vi alla bara kunde skratta åt särskrivningar?Jag förordar tolerans i alla lägen och under arbetet med min kandidatuppsats blev jag allt mer språkliberal.
Dock tvivlar jag på att människor stör sig på särskrivningar för sitt eget höga nöjes skull, utan det tycks vara mer av en motvillig reflex. Det är garanterat lättare att lära elever att skriva ihop än att träna bort allmänhetens allergi mot särskrivningar.
Folk kommer inte att sluta reta sig på särskrivning inom någon överskådlig framtid, och det är något man måste förhålla sig till. Ytterst är det en fråga om att ge alla samma förutsättningar, och en röst som hörs.
Medan vi skrattar växer kunskapsklyftorna. Det tycker jag känns lite farligt.
Särskrivning blir nog inte svenska språkets undergång, men i längden kanske särskrivarnas. Då kan ju alla vi som behärskar skriftspråket sitta och skratta åt dem som inte gör det. Det är bara oss man kommer att höra.
Skratta, säger professorn.
Undervisa, säger jag.