Trots att problemet med global uppvärmning blir allt mer akut, har mediernas rapportering om frågan halverats under de senaste åren. Det är oförsvarbart. Vilken fråga är viktigare att bevaka som journalist än den som handlar om allas överlevnad? skriver Maria Holm, redaktör på tidningen Dagens ETC.
Häromveckan såg jag dokumentären Chasing Ice. Filmen följer fotografen James Balog, som bestämt sig för att själv bevittna den globala uppvärmning som alla pratar om. Han är inte säker på att den existerar, men blir övertygad när han med egna ögon ser hur ett isberg stort som Manhattan smälter loss från en grönländsk glaciär och störtar ner i det stigande havet.
Klimatförändringarnas effekter kan inte bli mer uppenbara än så. Samtidigt är dokumentärfilmen ett tydligt exempel på berättandets kraft. Det räcker inte alltid med statistik och rapporter. Fakta behöver sättas in i ett sammanhang för att vi ska förstå vad som händer – och vad som kommer att hända om vi fortsätter att skjuta problemen framför oss.
Forskarvärlden är idag enig om att klimatfrågan är akut och behöver snabba lösningar. Ändå stoppar världens ledande politiker sina huvuden i sanden, något vi senast såg under Cop 19 i Warszawa.
Makthavarnas misslyckande måste inte vara ”berättarnas” – mediernas – misslyckande. För vilken fråga är viktigare att bevaka som journalist än den som handlar om allas överlevnad? Dessvärre har medierna svikit.
Dagens ETC har gjort en undersökning av hur klimatrapporteringen hos de fem största svenska tidningarna samt nyhetsbyrån TT har förändrats under de senaste sex åren. Antalet artiklar med ord som ”klimatförändring” och ”global uppvärmning” har mer än halverats de senaste två åren jämfört med 2007-2009.
Det stämmer överens med andra studier. Medieforskaren Peter Berglez, som under flera år har följt mediernas miljö- och klimatrapportering, säger att det havererade klimatmötet i Köpenhamn 2009 bidrog till den dramatiskt minskade rapporteringen. Luften gick ur hela klimatdebatten.
Idag kan vi se hur en klimatapati har brett ut sig. Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte har nämnt klimatfrågan i något enda anförande i en partiledardebatt i riksdagen sedan januari 2010. Trots att de globala och svenska klimatmålen är långt ifrån i hamn.
En opinionsundersökning som Världsnaturfonden WWF släppte i våras visar att 80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid. 63 procent tycker inte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.
Varför är då svenska medier inte mer drivande?
”Det är svårt att väcka ett dagligt engagemang för klimatet”, har Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sagt till tidningen Energivärlden tidigare i år.
Jag håller inte med. Sedan mitten av 00-talet har Dagens ETC prioriterat miljö- och klimatrapporteringen. Vi har inte alltid lyckats, men vi har konsekvent kämpat med att hitta nya vinklar och röster. Dels för att frågan är så viktig, men även för att våra läsare ständigt vill veta mer.
Om journalister faller in i politikernas destruktiva passivitet självdör en helt nödvändig debatt.
Jag tror att en del av lösningen består i att medier inte väjer för att berätta om hur illa ställt det verkligen är. Som att kolanvändningen (!) i Sverige faktiskt ökar. Eller att många människor redan drabbas av klimatförändringarna. Samtidigt måste journalistiken spegla det positiva som sker. Ge hopp om att en hållbar framtid är inom räckhåll. Visste ni till exempel att Tyskland under riktigt soliga dagar kan täcka omkring 50 procent av landets elbehov med hjälp av bara solceller?
Vi på Dagens ETC gör en markering: Klimatfrågan kommer hos oss vara ett särskilt tema, en dag varje vecka, året runt. Vi kommer kontinuerligt att rapportera om och följa med i utvecklingen – även mellan de stora och hittills resultatlösa, konferenserna.
Förhoppningsvis följer andra efter.