Min kompis har nyligen fått sitt andra barn och hon är så himla trött. Fast det är egentligen inte hennes största problem, för det jobbigaste är att hon känner sig som en dålig förälder.
Där hon bor har hennes treårige son nämligen inte rätt till mer än 15 timmars förskola i veckan. Och han förstår såklart inte varför han helt plötsligt inte får leka klart med sina kompisar utan måste följa med sin slutkörda mamma hem till en bebis som bara skriker, sover och bajsar.
Jag skulle vilja säga någonting bra, men hur tröstar man någon som känner sig otillräcklig dygnet runt?
När jag fick barn nummer två hade min son gått ett halvår i förskoleklass och förlorade på grund av kommunens regler sin plats på fritidshemmet.
Utöver att det var svårt att hinna med både en bebis och en sexåring var det helt omöjligt att förklara för honom varför han var den enda som inte fick vara kvar och spela fotboll med sina kompisar.
Argument som att det blir för dyrt för kommunen, eller att han har det bättre med mig och sin lillasyster, biter liksom inte på en sexåring. Och det stämde heller inte i hans fall. Han har nämligen alltid älskat förskolan.
I perioder har det varit svårt att få med honom hem på eftermiddagarna och länge låg jag långt efter en av hans förskolelärare i favoritpoäng. Precis som det ska vara. Han är ju framför allt en egen person, inte först och främst sin mammas son.
Det finns massor av barn som mår bättre av att få vara med sina kompisar och att utveckla relationer till andra vuxna, framför att tillbringa ännu mer tid med sina stressade föräldrar och jobbiga småsyskon.
Och det är främst det den här debatten borde handla om – vad som är bäst för barnen.
Det är inte de som väljer att föräldrarna skaffar fler barn eller blir arbetslösa, därför ska de heller inte behöva betala priset.
Jag är helt övertygad om att föräldrar som vill kunna ha sina barn på förskola mer än 15 timmar i veckan vill det för sina barns bästa. Alla som har varit hemma med ett spädbarn vet att i stort sett vilket heltidsjobb som helst framstår som en piece of cake i jämförelse.
Så om man skulle vara för lat för att ta hand om sina egna barn skaffar man förmodligen inte barn.
Och det kommer kanske som en chock för många men alla som väljer att sätta barn till världen gör inte det för att umgås med dem 24 timmar om dygnet. De fattar att barn har rätt till större variation än så.
Jag är medveten om att många förskolor har problem med för stora barngrupper och att pedagogerna går på knäna. Men det är fullt möjligt att ge förskolorna mer resurser samtidigt som alla barn måste kunna erbjudas mer än ynka 15 timmar i veckan.
För det är just det det är – ett erbjudande.
De föräldrar som tror att deras barn mår bäst av att vara hemma med sina småsyskon kommer fortfarande att kunna ha sina barn hemma. Ingen kommer att släpa ditt barn till förskolan mot din vilja.
Barn är underbara. Och skitjobbiga. De behöver sina föräldrar, och de behöver få leka med sina kompisar och lära känna andra vuxna.
Så ni som klagar på oss latmaskar som tycker att alla barn ska ha samma rätt att få gå på förskola, hitta något annat att pekpinna över.
