Varje dag dör cirka 800 kvinnor världen över på grund av komplikationer i samband med graviditeter och förlossningar, framförallt på grund av brist på tillgång till vård.

I Sverige har vi fantastisk överlevnad för båda mödrar och barn. Enligt en del i ledande ställning räcker det.

Under många år har förlossningsvården i välfärdslandet Sverige avvecklats. Även om vi överlever så är vi inte garanterade god hälsa i efterförloppet.

När jag födde mitt första barn sommaren 2012 fick jag en sfinkterruptur, en skada som jag snart ska få om-opererad eftersom lagningen på förlossningssjukhuset var bristfällig.

Jag träffar i mitt yrke som gynekologiskt nischad fysioterapeut dagligen kvinnor med liknande, eller andra men, efter förlossningar.

Besvär i form av smärta och/eller funktionsnedsättningar som inkontinens, tömningssvårigheter och sexuella besvär.

Tillgång till sjukvård är en av de mänskliga rättigheterna. Staten har ett ansvar att bedriva en politik att förebygger sjukdomar och som leder till bästa uppnåeliga hälsa för alla människor.

Detta har på många sätt, och redan för länge sedan, frångåtts vad gäller förlossnings- och kvinnosjukvården.Det finns vetenskapligt stöd för att barnmorskans viktiga arbete i utdrivningsskedet skyddar kvinnan från stora bäckenbottenskador i samband med förlossning.

Det finns motsvarade evidens för att en trygg och lugn miljö förebygger en traumatiserad upplevelse av förlossningsförloppet.

Vi har i Sverige idag inte tillgång till en barnmorska per födande och alla kvinnor får inte evidensbaserad vård i samband med eller efter sin förlossning.

Vi som pratar mycket om förlossningsskador blir ofta beskyllda för att vi skrämmer andra.

Media beskylls också för att vara de som blåser upp en förlossningskris ”som inte finns.”

Jag menar att krisen har flera dimensioner:

• Det finns en reell kris där barnmorskor går på knäna och inte längre anser att deras arbete är patientsäkert.
        
• Det finns en förtroendekris där vi som födande upplever att vi inte längre tror på att förlossningsvården förebygger sjukdomar och arbetar för bästa möjliga uppnåeliga hälsa.

Vi kan inte lita på att det finns plats till oss när vi ska föda.

Vi kan inte vara trygga med att det kommer finnas personal tillräckligt för att ge oss evidensbaserad förlossningvård. Vi kan inte lita på att framfödandet inte kommer stressas fram.

Vi kan inte alltid lita på att bli ihopsydda korrekt om vi får en bristning under förlossningen.

Vi har en bristande eftervård med organisatoriska brister där ingen riktigt har ansvar för kvinnans mående efter en viss tid.

På många håll tas inte heller som att våra behov av fungerande samliv, kontinens och vår förmåga att vara fysiskt aktiv tas på allvar när vi söker vård för funktionsnedsättningar efter graviditet och förlossning.

Det räcker alltså inte med att politiker säger att:

• Vi har bland världens lägsta kvinno- och barnadödlighet
   
• Att nästan alla får föda på rätt sjukhus
   
• Att det satsas på bemanningsfrågorna inom förlossningssjukvården

Vi födande har inte förtroendet att kvinnosjukvården har vår långsiktiga hälsa som fokus. Det handlar inte om att ”ha tur och få föda på sjukhuset jag valt”.

Det handlar väldigt lite om dusch på rummet, hemtrevliga gardiner eller om en fin bricka med höga glas och Sverigeflagga.

Det handlar om att ha en förlossnings- och kvinnosjukvård som strävar efter att bibehålla vår goda hälsa även på lång sikt.

Att vi ska ha någon slags garanti för värdighet och livskvalitet efterförlossningen.