Sverige är nu ett land i förvandling. Av söndagens partiledardebatt att döma, tävlar nu de svenska riksdagspartierna om vem som snabbast kan rasera landets internationella rykte som humanitär stormakt och anständig rättsstat.  

Att Sverige samtidigt raseras inifrån verkar inte bekomma dem. 

Gammaldags ord som ”solidaritet” och ”gemenskap” ersätts av moderna, ”stoppa” och ”ställa krav på individen”. 

Det är invandrarna som ska bort. Det är utgångspunkten i ett slags ”Svarte Petter”, ett modernt cyniskt migrationsspel, där rika europeiska länder tävlar om bottenplatsen när det kommer till att bistå människor i nöd.

Sverige har tack och lov länge legat efter övriga länder i detta spel, genom att inte tillräckligt bryskt hindra hjälpsökande människor från att ta sig in i landet. Följaktligen har vi nu sedan länge både utrikesfödda barn, ungdomar och äldre i vårt land, som ett tydligt bevis för vår humanism. 

Men migrationsminister Morgan Johansson (S) är en framgångsrik spelare: redan 2016 beskrev han det hårt kritiserade avtalet som rättfärdigar tvångsutvisningar till kriget i Afghanistan som ”en framgång för Sverige”.

Sedan deklarerade ministern med emfas: ”Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar”. Så kom då Sverige ikapp de övriga länderna i spelet.  

Senast igår stoltserade Socialdemokraterna på twitter med att minsann ha förlängt den tillfälliga asyllagen. En hårt kritiserad lag som bland annat jagat etablerade arbetsföra ungdomar på flykt ut i Europa.  

Nu lever hundratals svensktalande ungdomar med afghanskt ursprung i misär på Paris gator.  Vi har gjort tillräckligt, berömmer sig migrationsminister Morgan Johansson i oktober 2019, och samlar ytterligare ”Svarte Petter”-poäng.   

Men förutsättningarna har alltså funnits och Sverige är fortfarande ett av världens rikaste och tryggaste länder. Ändå väljer man väljer nu att ta det ”säkra före det osäkra”.  

Ofta ställs asylmottagandet helt irrationellt mot det ökande välfärdsbehovet och den växande arbetskraftsbristen. Visst låter det bra, att ”våra egna” måste gå före, på ålderns höst?

Men ursäkta en obekväm fråga: Vem ska ta hand om alla infödda svenska åldringar framöver? Och vem ska fortsätta betala in skatt? Vi har ju inte en statisk situation där det bara finns en bestämd mängd människor av en viss sort – eller en bestämd mängd gemensamma resurser.

Nej, det är ett system som liksom går runt, runt. Nya människor, som producerar nya resurser – och det spelar ingen roll var man föddes.  

Problemet är mottagarlandets oförmåga att ta tillvara de resurser som vi nu erbjuds. För vad ska människor annars vara, om inte en resurs? 

Nu gäller det att ställa krav på individen!  

Ja, det måste ställas krav på varje infödd, svensk individ att ta sitt ansvar för att välkomna nya samhällsmedlemmar och erbjuda dem förutsättningar för att komma till ro och fortsätta bidra – var och en på sitt sätt – till vårt gemensamma Sverige, vårt växande hem.  

Hur ska vi annars, om inte tillsammans, kunna klara nästa oundvikliga flyktingvåg?

Den här frågan är en del av projektet Sverige möts. För att få veta mer kan du antingen svara på frågan eller gå in på Sverige möts hemsida.