ROMER Under 2010 tog Migrationsverket beslut om 49 ensamma barn, de flesta av dem romer, från Serbien. Trots att folkgruppen utgör den femte vanligaste bland asylärendena återfinns inte de romska barnen på Migrationsverkets ”tio-i-topp-lista” över fattade beslut kring ensamkommande barn. Jag kan egentligen inte föreställa mig att en svensk myndighet skulle mörka i officiell statistik. Samtidigt ger siffrorna tydliga belägg för att de romska barnen särbehandlas i asylprocessen, skriver Maria Björkqvist, överläkare vid Örebro Universitetssjukhus.
Som barnläkare med inriktning på tuberkulos och andra svåra infektioner möter jag ofta asylsökande barn och ungdomar. En grupp är genomgående i sämre fysiskt och psykiskt skick än någon annan grupp, nämligen de ensamkommande romska barnen från ffa Serbien och Kosovo. Trots detta är deras chanser att få stanna i Sverige numera minimala.
Ett enskilt patientfall fick mig att börja gräva i statistiken. Jag blev häpen och djupt skakad av det jag hittade – och inte hittade. Av migrationsverkets egna siffror framgår att många ensamma barn från Serbien (de flesta romer) sökt asyl de senaste åren. Däremot kan man inte följa hur besluten utföll. På den ”tio-i-topp-lista” över fattade beslut som återfinns via verkets hemsida finns de ensamma barnen från Serbien inte med, varken 2009 eller 2010. Riksdagens utredningstjänst har nu tagit fram korrekta siffror. Det visar sig då att verket under 2010 tagit beslut om 49 ensamma barn från Serbien (motsvarande plats nr 5 på listan), men att dessa bakats in i gruppen ”övriga”.
Jag kan egentligen inte föreställa mig att en svensk myndighet skulle mörka i officiell statistik. Samtidigt begriper jag inte hur man kunnat tappa just den här gruppen två år i rad.
Totalt fick 2/3 av alla ensamma barn bifall på asylansökan. Från Serbien inte ett enda. Dessutom var handläggningstiderna för de serbiska barnen mycket kortare än för övriga grupper (i snitt 79 dagar jämfört med 146 dagar för alla).
Siffrorna ger alltså tydliga belägg för att de romska barnen särbehandlas i asylprocessen.
Migrationsverket hävdar att alla barn får en individuell prövning där man också letar efter anhöriga. Men hur kan man klara en fullvärdig utredning av romska barn som levt oregistrerade under broarna i Belgrad på halva den tid som motsvarande process tar för barn från Afganistan eller Somalia? – Jag menar att statistiken stöder det som många av oss som jobbar med asylsökande barn upplever: De ensamma romska barnen hanteras i klump och får nästan automatiskt avslag.
Hela asylprocessen grundas ofta på en eller två intervjuer av barnet tidigt efter ankomst till Sverige. Jag har mött flera svårt traumatiserade romska barn, där migrationsverket ensidigt har ifrågasatt barnets utsagor som ”vaga”, eller ”tveksamma”. Utlåtanden från barnpsykiatrin om barnets trovärdighet har lämnats därhän. Men att värdera barns berättelser om sexuella övergrepp och annat våld är en grannlaga uppgift, som vid brottsutredningar i Sverige sköts av specialutbildad polis, socialtjänst och barnläkare i samverkan. Migrationsverket tar alltså på sig en expertroll som man inte besitter.
I min yrkesvardag gäller det att vara noga med begrepp och definitioner. Migrationsverkets företrädare argumenterar att romer i bl.a. Serbien visserligen far illa, men att diskriminering inte utgör grund för asyl.
Men vad är då ”diskriminering”?
Ett eget aktuellt exempel:
”Ensamkommande romsk tonårsflicka (16 år) från Serbien med svår tuberkulos. Sett pappa skjutas och några år senare mamma våldtas och föras bort av främmande män. Därefter levt som gatubarn i Belgrad och bl.a blivit utsatt för gruppvåldtäkt av uniformerad polis. Avslag på ansökan om asyl i alla instanser med motivieringen att hon borde gått till andra poliser i hemlandet och anmält övergreppen.”
Enligt mitt rättsmedvetande är mord, människorov och våldtäkt mot barn liktydigt med övergrepp, hot och livsfara. – Inte ”diskriminering”. Så var lägger myndigheterna ribban för ett barns skyddsbehov? Var finns genusaspekterna?
Det är dags att migrationsverket och domstolarna i handling visar att alla barn oavsett ålder, etnicitet och kön garanteras en kompetent och säker asylprocess. Det är upp till hela det demokratiska samhället att sätta press och övervaka att så sker. Det är vårt ansvar. Inte de asylsökande ensamma barnens. Dom är ju faktiskt bara barn.