Adressen är Cannon St, Salford, staden är Manchester.

Jag bor här för att jag älskar musik – precis som alla de barn, föräldrar och unga som var på Ariana Grandes konsert vid Manchester Arena igår.

Arenan ligger bara någon kilometer härifrån, men jag var inte där. Jag satt hemma och pratade med min lillebror som är hemma i Sverige.

Jag hörde hur det small till utanför. Det lät liksom ljusare än man förväntar sig, och det ekade över området jag bor i. Min första tanke var att det var bildäck som exploderade.

Det är svårt att föreställa sig att något sådant här kan hända så nära. När jag en stund senare gick för att lägga mig kollade jag snabbt ut
genom fönstret och såg då hur himlen plötsligt var full av helikoptrar.

Allt gick så fort. I mobilen såg jag pushnotiser som skrek ut att något hade hänt i Manchester.

En explosion.

Nere på gatan kom polisbilarna med skrikande sirener. Den annars ganska lugna gatan utanför var full med bilar och för första gången tänkte jag
tanken att det kunde vara ett terrordåd.

Men tanken kändes fortfarande främmande. Jag ville gå ut för att se vad det var som hade hänt, men jag stannade hemma. Jag vågade inte gå ut.

Det kändes inte säkert.

Sedan följde en storm av rykten och spekulationer på sociala medier. På Twitter skrev någon att: ”de skjuter vid sjukhuset i Oldham”.

Jag frågade mina klasskompisar om allt var okej? Jag skrev hem till mamma och sa att allt var okej med mig. Egentligen kändes det
självklart.

Varför skulle jag inte vara okej?

Jag pluggar musik i Manchester, gitarr är mitt instrument. Och precis som alla som var på Manchester Arena igår älskar jag musik.

En vän till mig älskar musik lika mycket. Hon jobbar extra på arenan. Jag vet inte om hon jobbade igår, men jag har fortfarande inte fått tag på henne.

Polisen har beslagtagit folks mobiler. För vår säkerhet. Det är nog därför hon inte har svarat.

Manchester har alltid känts som Londons lugna lillebror. Just nu känns det bara osäkert.