Än en gång har väljarna fått ta del av miljön i den moderata riksdagsgruppen.

Ty istället för att knyta näven i fickan och underordna sig ledarens uppfattning valde riksdagsledamoten Finn Bengtsson att gå till talmannen för att berätta om den behandling han utsatts för i gruppen.

Finn Bengtsson är inte den första att reagera på riksdagens arbetsmiljö.

I en motion till riksdagen (2013/14:K304) uppmanade den före detta moderata riksdagsledamoten Lars Elindersson riksdagsstyrelsen att se över ledamöternas psykosociala arbetssituation.

Fast den motionen väckte ingen uppmärksamhet alls.

Jag är inte förvånad över den kritik som framförs. Under mina åtta år i Riksdagen såg jag denna form av vuxenmobbning som Bengtsson och Elindersson reagerat över, flera gånger. Den är garanterat otrevlig. Men effektiv.

Fast alla håller inte med om att det är mobbning det handlar om. När en av partiets tidigare mest framträdande personer talade om arbetsmiljön valde han att beskriva de hårda tagen som kamratuppfostran.

Och lite grand åt det hållet är det. Ledamöterna är många gånger personer med starka viljor och bestämda uppfattningar och därför behövs ibland tuffa tag för att tvinga in dem i fållan.

Fast kritiken handlar inte i grunden om kravet på lojalitet – kallar det gärna lydnad. Ty alla inser att om en enskild ledamot finge rätt att agera som han eller hon själv vill, skulle vi hamna i en ohållbar situation. Närmast att likna vid polsk riksdag.

Kritiken handlar om bristen på delaktighet – om att de frågor riksdagen har att besluta om inte varit föremål för en öppen och förutsättningslös diskussion av gruppens ledamöter.

Om att ledamöterna därför tvingats vara lojala mot sådant de aldrig fått vara med om att besluta.

Det finns utan tvekan olika traditioner hos riksdagspartierna om vilket inflytande de folkvalda ska ha. Hos Moderaterna är toppstyrningen omvittnat stor.

Ja, enligt statsvetenskapliga avhandlingar är Moderaterna det mest toppstyrda partiet vilket kan förklara varför just Moderaterna varit blåsväder så många gånger i just denna fråga.

Fast när partiledningen ska förklara varför vissa ledamöter inte finner sig i arbetsordningen nämns aldrig brister i den egna beslutsprocessen utan då handlar det bara om personliga tillkortakommanden.

Populärt är att beskylla den som protesterar som bitter.

Jag känner Finn Bengtsson väl och jag uppfattar honom inte alls som bitter.

Tvärtom, han är en lojal, duglig och erfaren man med stor integritet. Därmed är han farlig för en osäker ledare som inte tål mothugg.

Det är modigt av honom att ta upp frågan om riksdagsledamöternas arbetssituation. Måtte den bara uppfattas på rätt sätt – som en allvarligt menad uppmaning att vitalisera demokratin.

För trots allt, riksdagen är hjärtat i demokratin och folkets främsta företrädare. Skulle då inte ledamöter ges den ställning och den rätt att självständigt utföra sina grundlagsenliga uppgifter att lagstifta, besluta om budgeten och övervaka regeringen som väljarna tror att de har.

Eller ska vi fortsätta att finna oss i det synsätt som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för och som den nya moderata ledningen verkar övertagit.

För så hör löd Reinfeldts ord till den moderata riksdagruppen när FRA-frågan skulle baxas igenom:

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra min politik. Det är det priset ni får betala för att vara här.”