FÖRBEREDELSE TILL MORD Journalisten Kurdo Baksi kommenterar mordplanerna på Röda Sten genom ett muntert twittermeddelande: ”Lars Vilks och SÄPO-gubbar är nu Sveriges lyckligaste gubbar! SÄPO behöver mera pengar mot ’islamisk terrorism’ och Villks behöver mer pr!” Detta glada budskap föll i god jord hos Helle Klein som twittrade detta vidare. I kampen mot rasismen är mordhot inte något att bekymra sig över.
Det skulle kunna förefalla som högst rimligt att islamistiska hot och mordförsök är något som man samfällt kunde ta avstånd ifrån. Men det verkar närmast roa en del skribenter som t ex journalisten Kurdo Baksi som kommenterar mordplanerna på Röda Sten genom ett muntert twittermeddelande: ”Lars Vilks och SÄPO-gubbar är nu Sveriges lyckligaste gubbar! SÄPO behöver mera pengar mot ’islamisk terrorism’ och Villks behöver mer pr!” Detta glada budskap föll i god jord hos Helle Klein som twittrade detta vidare.
Orsaken är naturligtvis det alltmer överskuggande projektet som har blivit fashionabelt: Kampen mot rasismen. I detta drama gäller att det är bättre att fälla än att fria. Rondellhunden från 2007 är ett lätt fall. Eftersom den, om man så önskar, kan ses som rasistisk, är den förstås rasistisk. Man kan ju tycka att det inte skulle vara något större problem. En patriarkalisk auktoritet för en betänklig ideologi som väglett regimer med feministfobi, homofobi och avsaknad av demokrati borde vara ett rimligt objekt att kritisera. Men så fungerar det inte i det febrila sökandet efter skyldiga. Därmed kan man också antingen berättiga eller åtminstone visa förståelse för hot och mordförsök från islamistiska fanatiker.
När rondellhunden gjorde sin entré 2007 utvecklades en serie osannolika händelser där invektiven snart övergick till hot och dödshot. Al-Qaida, som vid den tiden fortfarande var ett respektingivande varumärke, drev saken till sin spets i september med prispengar på $ 100 000 för att från jordens yta avlägsna konstnären och chefredaktören för Nerikes Allehanda Ulf Johansson. Dessutom bonustilldelning om skarpslipad kniv användes som tillhygge. Nerikes Allehandas publicering av teckningen visade sig vara den avgörande händelsen. Tidigare hade teckningen publicerat i både DN och Aftonbladet utan några som helst protester. Möjligen kunde det bero på att den återgivits på kultursidorna vilka inte tycks ha attraherat extrema islamister.
Nå, allt detta och många hot därtill passerade utan någon manspillan. Situationen lugnade ner sig under 2008. Teckningarna visades för första och hittills enda gången i en samlingsutställning i Kunsthalle Luzern i Schweiz. Eftersom konsthallen inte lämnade ut någon information om de känsliga objekten väckte de inte heller någon uppmärksamhet.
År 2010 föreföll det som om rondellhundens äventyrliga liv var över. Men istället kom en rad dramatiska händelser att radikalt förändra bilden. En mordkomplott på Irland med den nu mytiska Jihad Jane som tilltänkt exekutor upptäcktes av den irländska säkerhetspolisen. Därmed var det dags att repetera debatten från 2007 komplett med mordhot som strömmade in i massupplagor. En ny aktör Al-Shabab hade i januari visat sig på scenen och återkom med en videohälsning och vädjan till mord på konstnären. Ett mera genuint konstintresse visade Uppsalaislamisterna genom att besöka min föreläsning om konsten och yttrandefriheten. Kalabaliken under den tillställningen företedde avsevärda likheter med en situationistisk happening och några dagar senare försökte två fickknivsbeväpnade bröder från Landskrona elda upp mig och mitt hus. Vid den tiden hade jag fått den tvivelaktiga äran att inta topplatsen på al-Qaidas dödslista på nätet. Året avslutades med Stockholmsbombarens fatala attentatsförsök vid vilket han sände en hälsning till mig. Därefter kom konstprojektet att gå in i livvaktsskedet. Livvakterna har väckt en hel del ont blod från arga skattebetalare som menar att min teckning var ”onödig” och att ”jag får skylla mig själv”. Men bortsett från det har det alltså visat sig att det nog är en god idé. Islamisterna med morduppsåt kom, förmodligen med begränsat intresse, att hamna i en kulturaktivitet, samtidskonstbiennalen på Röda Sten. Och utan, kan man förmoda, minsta avsikt kom de att utlösa en performance med hög verklighetsfaktor. Dessutom, i dessa sammanhang, beväpnade med det ädlaste av verktyg, kniven.
Ett sådant händelseförlopp kan i någon mån vara besvärande för anhängare av kampen mot rasismen, ett missljud i skällan som tydligen bör mötas med lustifikationer och under alla omständigheter med förståelse för gärningsmännen som dock befinner sig på rätt sida om rasistgränsen. Kampen mot rasismen har uppenbara likheter med ”War on terrorism”, fienden finns överallt och kan läxas upp med summariska domar och guilt by association. I dessa sammanhang är mordhot inte mycket att bekymra sig över. De kan förklaras genom att rasismen har skapat dem och att de som utsätts för sådant får skylla sig själv. Vi lever ju nu i rasismofobins tidevarv.
Rondellhundsteckningens estetik har fått utstå mycket kritik. Jag har gjort en insats för att råda bot på detta och det finns nu möjligheter att se den utförd i en lång rad olika stilar. Man kan se ett urval på den här länken. Dock må varnas för att dessa bilder av känsliga personer kan uppfattas som kränkande och rasistiska.