Kommuner med många elever i friskolor når högre kunskapsresultat. I statistiken finns inga tecken på att valfriheten har inneburit en minskad blandning av elever. Begrepp som ”dragarbarn” blottlägger en människosyn som vi aldrig får acceptera.

Häromdagen handlade UR:s ”Världens bästa skitskola” om rätten att välja skola. Granskande journalistik är bra och viktigt, men finns det stöd för programmets påstående att valfriheten – genom minskad elevblandning – har lett till sämre kunskapsresultat?

Det korta svaret är nej.

Böhlmark och Lindahls forskning visar att fler elever i friskolor leder till högre kunskapsresultat. Det gäller både för friskolor och kommunala skolor. Effekterna finns kvar även i gymnasiet och på högskolan. De kan inte förklaras av betygsinflation eller förändringar i elevsammansättningen.

Forskningen visar också att kommuner med många elever i friskolor även når högre resultat i internationella kunskapsmätningar. Har då blandningen av elever minskat i skolan? Inte vad gäller föräldrarnas utbildningsnivå.

En Skolverksrapport, Likvärdig utbildning i svensk grundskola?, visar att skillnaderna i elevsammansättning mellan skolor inte förändrades åren 1998-2011. Under samma period mer än fördubblades andelen friskoleelever.

Inte heller har familjens betydelse för elevernas skolresultat fått större genomslag nu än tidigare. Däremot är skillnaderna mellan skolor i kunskapsresultat större än tidigare. Några har blivit bättre, andra har blivit sämre.

Skolverkets samlade bedömning i rapporten ovan är dock att ökningen i mellanskolvariation under 2000-talet inte kan förklaras av ”ökad socioekonomisk skolsegregation”, och endast i begränsad utsträckning av andelen elever med utländsk bakgrund.

Blandade klasser, där elever från olika hemförhållanden möts, är eftersträvansvärt.

Tyvärr innebär boendesegregationen att olika samhällsgrupper i stor utsträckning bor åtskilda från varandra. I många skolor ökar därför det fria skolvalet blandningen av elever.

En rapport från Stockholms stad visar att 4 000 barn och ungdomar lämnar kommunens ytterområden för innerstadsskolorna. Möjligheten utnyttjas i högre utsträckning av elever med utländsk bakgrund.

Barn med välutbildade föräldrar pendlar minst. De bor i högre utsträckning nära populära skolor och behöver inte pendla eftersom det finns en stimulerande skolmiljö i närområdet.

Det är alltså en myt att bara högutbildade och etniskt svenska elever använder rätten att välja skola.

Valfriheten är ofta viktigare för andra grupper som annars blir fastlåsta i en situation som de inte kan förändra. Familjen har kanske inte råd att bo där de eftertraktade skolorna finns, men genom det fria skolvalet kan deras barn ändå gå i dem.

Det är dessa barn som drabbas mest om valfriheten försvinner. Inga fler klassresor i pendeltåg, buss och tunnelbana. I stället ska föräldrarna bli hänvisade till kommunala tjänstemäns godtycke.

I UR-programmet kallade en rektor vissa elever för ”dragarbarn”. Inom skoldebatten används ordet kamrateffekt med ungefär samma innebörd. Ett ”dragarbarns” huvuduppgift är inte att lära sig så mycket som möjligt för att kunna förverkliga sina egna framtidsdrömmar. I stället ska hon eller han ha en positiv påverkan på resultaten i sin skolpliktsskola.

Det är en människosyn som verkligen kan ifrågasättas: vissa barn är inte är ett mål i sig själva utan ett medel för andra.

Alla föräldrar vill det bästa för sina barn. Några försöker ge sina barn en bättre framtid genom att välja bort en skola som inte lever upp till deras förväntningar.

Det är en rätt som måste bevaras.