Joseph Mkewe, 44 år, hade fru och tre barn.
Han arbetade som läkare i Liberia och var på sin fritid aktiv inom kyrkan. Han var också en av de första läkarna som fanns på plats när ebolaviruset bröt ut i Monrovia i Liberia. Tyvärr smittades han själv av ebola och hann dö innan han fick vård.
Det här berättelsen är fiktiv men kunde lika gärna ha varit sann. Joseph är en av alla människor vars historia vi allt för sällan möter i medierna.
När medier beskriver Josephs öde görs det genom siffror som i sin tur hänvisas till ett land eller en kontinent i fjärran. Många reagerar inte.
Sedan slutet av juli har vi kontinuerligt kunnat följa de två amerikanska hjälparbetarna, läkaren Kent Brantly och missionären Nancy Writebol, som båda smittats av ebolaviruset i Liberia. De evakuerades med specialflyg och behandlades med det oprövade läkemedlet Emapp.
De uppges nu vara friska och kan snart komma hem till sina familjer.
Joseph kommer aldrig komma hem till sin fru och sina barn och hans insatser kommer vi inte läsa om. Hans historia, likt många andras, kommer aldrig bli berättade. De kommer bara vara abstrakta siffror relaterade till en kontinent.
När vi pratar om människor som en grupp finns det alltid en risk för avhumanisering och det är inte bara farligt utan också omänskligt.
Vad blir egentligen resultatet av att vissa historier lyfts mer än andras? Spelar det någon roll villka som drabbas av en epidemi, ett krig eller jordbävning för att det ska vara intressant att lyfta människorna bakom siffrorna?
Och varför kan många relatera till Kent och Nancy men inte Joseph?
I ett reportage från SvD 2013 skriver Håkan Lindgren om hur världens största krig är osynligt i medierna och frågar om medieskuggan beror på att Afrika ligger för långt bort.
Behöver vi verkligen kunna relatera till en händelse för att den ska väcka vårt intresse att läsa om den? I vilken utsträckning påverkar journalisternas kunskaper deras rapporteringar?
Jag kan inte sluta tänka på alla de tysta konflikterna och epidemierna. Alla liv som skördas i medieskugga, för att de sker i ett land bortom vår horisont.
Det behövs en ökad medvetenhet om att vissa grupper, på grund av färgen på deras skinn och mer än andra, riskerar att definieras utifrån begrepp och siffror. När vi pratar om Joseph som en siffra finns det alltid en risk att han inte ses för den person han är, bortom den identitet han tillskrivs.
I april skrev The Guardian om hur 300 000 människor dött av malaria sedan ebolaepidemin bröt ut. 300 000 människor vi inte vet så mycket om. 300 000 mammor, pappor, barn, läkare, Joseph.
Hade det spelat någon roll om Joseph i stället var Andreas och turist från Danmark, som smittats under sin resa till Liberia? Hade han varit en person och inte en siffra i statistiken då?
När slutar Joseph vara en siffra? Vem berättar hans historia?