En våg av kritik mot EU sveper över Europa. EU har alltsedan organisationens begynnelse varit ett eliternas projekt där besluten diskuteras och fattas långt bort från de vanliga medborgarna.
Makten i detta överstatliga projekt har tagits från medlemsländernas nationella demokratiska institutioner. Idag fungerar Europas parlament i många fall som implementeringsinstitutioner för EU-direktiv och EU-anpassningar.
Många av dessa EU-direktiv kan vara kraftigt påverkade av starka lobbyorganisationer som verkar i Bryssel.
Denna odemokratiska EU-funktion kommer ytterligare att förstärkas genom det sk. frihandelsavtal som EU-kommissionen förhandlar med USA om.
Där ska de båda stormakternas och deras branschorganisationer ha rätt att påverka varandras lagförslag och hemliga förlikningsdomstolar avgöra tvister om investeringsskydd för privat näringsliv där storföretag kan anmäla stater för politik som upplevs hota deras investeringar.
EU-politiken har drabbat många Europas löntagare. Arbetsrätten är ett centralt område där EU ställt löntagare mot löntagare genom att försvaga arbetsrätten och tillåta att lönediskriminering utnyttjas mot fattiga arbetare från låglöneländer.
I Sverige har EU-domstolen genom Lavaldomem försvagat svenska för föreningars möjlighet att kräva svenska kollektivavtal. Cameron har genom sin uppgörelse med EU försökt att muta en invandrarfientlig opinion med ännu sämre villkor för fattiga arbetare från låglöneländer.
Detta kommer inte att göra motsättningarna på brittisk arbetsmarknad mindre. EU har också en negativ syn på den offentliga sektorn och offentligt finansierad välfärd. Denna begränsas genom finanspakter, budgettak med mera.
EU:s ekonomiska experiment EMU har visat sig överträffa alla de varningar för omöjligheten att bygga en gemensam ekonomi med alla EU-länder utan möjlighet för medlemsländerna att korrigera obalanser.
Resultatet har blivit överskottsländer i nord som Tyskland medan länder i syd utsätts för en hämningslös och kontraproduktiv åtstramningspolitik designad av de stora EU-länderna och ECB.
Många från bland andra näringslivet har framfört oro för ett Brexit. Erfarenheterna från handel med länder som Norge och Schweiz borde visa att handel utanför EU kan fungera utmärkt.
Farhågorna för ökade problem i handel och andra samarbeten med Storbritannien torde vara kraftigt överdrivna.
EU har visat sig vara totalt ovillig och oförmögen att lösa flyktingproblematiken. Ett av EU:s viktigaste projekt har varit att bygga mur mot omvärlden.
10 000-tals människor har omkommit på Medelhavet när det försökt fly krig och förföljelse. 100 000-tals migranter som lyckats komma in i EU betraktas som illegala och saknar mycket av mänskliga rättigheter.
I kölvattnet av de krig som EU och EU-länder engagerat sig i Mellanöstern frodas islamofobi och invandrarfientlighet. Antiziganismen är också utbredd utan att EU ingriper.
Europa och Storbritannien förtjänar bättre än allt detta. Huvudfrågan i den brittiska folkomröstningen är om de brittiska medborgarna ska kunna återta den demokratiska suveränitet man genom EU-medlemskapet överlämnat till EU.
Detta vore en stor vinst för demokratin i Storbritannien och för demokratin i hela Europa. Europa har inget att vinna på bygget av en kontinental federal stormakt.
Även om Storbritannien stannar kvar i EU så löser det inte EU:s problem.
Ett Brexit skulle visa vägen för möjligheten till ett annat Europa, ett Europa som förenas genom sin mångfald och inte genom centralstyrning och stormaktsbygge. Europa förtjänar en bättre framtid än vad EU erbjuder.
Europas folk behöver istället en framtid baserad på samarbete mellan suveräna stater, fred, välfärd och hållbar utveckling.
