Det finns en växande rädsla kring att tala om verkligheten såsom den ser ut. Men i praktiken finns det både ett vi och ett ni. Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni är normen och ni är i majoritet. Ni utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason, skriver Foujan Rouzbeh.
Ingen kan ha undgått att se klippet från riksdagen då musikern Jason Diakité höll ett känsloladdat tal i samband med att han mottog ett pris för sitt antirasistiska arbete. Få kan heller ha missat kampanjen ”Jag är Jason” som dragit igång därefter, vilken till synes ämnar påvisa en enad front som står upp för antirasismen.
I videon ”Jag är Jason” läser olika personer upp samma tal som Jason höll i riksdagen. Tomas Ledin är en av dessa, och jag undrar hur han kan känna samma saker som jag och dela mina erfarenheter? Tomas är inte Jason. Och om han nu är det, så kan jag omöjligt vara Jason.
Det finns en växande rädsla kring att tala om verkligheten såsom den ser ut. Det predikas för oss om att det minsann inte finns något ”vi och de”, och vi som ifrågasätter detta blir tillsagda att vi inte ska polarisera genom att prata för högt om strukturer.
Men i praktiken finns det ett vi och de, och framförallt finns det ett ”ni” som det knappt pratas om.
Vi är de rasifierade kvinnorna, de religiösa minoriteterna, de sexuellt avvikande och de funktionsnedsatta. Vi är arbetarklassen som är bortglömd på landsbygden och förvisad till betongen. Vi är ensamstående föräldrar, gamlingarna på hemmen, de utförsäkrade, de hemlösa och de papperslösa. Vi är marginaliserade men vi är här för att stanna. Vi är Jason.
Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni behöver aldrig uppleva det vi gör i våra kroppar när vi blir stoppade i Reva-kontroller eller bortvalda i rekryteringsprocessen. Ni bor bekvämt, har fadderbarn i andra länder och kommer aldrig att behöva tigga i ett gathörn eller tvingas leva som gömda flyktingar. Ni är de som har nedärvda privilegier till följd av historiska förtryck av oss andra. Ni är normen och ni är i majoritet. Ni är de som utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason.
De är hatiska, ignoranta och illvilliga profitörer som säljer in enkla lösningar på komplexa problem till allmänheten. De är i kommentarsfälten, på ledarsidorna, på våra gator och i maktsalongerna. De är förklädda, uniformerade och beväpnade med både pengar och tillhyggen. De helsidesannonserar, kastar flaskor på barnvagnar i demonstrationståg och auktionerar ut golfrundor för välgörande ändamål. De vet exakt vem Jason är, eftersom han är föremål för deras hat.
Dessa skillnader finns mellan oss, dem och er. Men det betyder inte att de inte kan motarbetas, eller att ni inte kan vara en del i den kampen.
I somras utbröt stora protester i USA under parollen ”I am Trayvon”, i samband med att den vita man som stod åtalad för mordet på en afroamerikansk tonåring frikändes av rätten. Samtidigt startades kampanjen ”I am not Trayvon” som ämnade upplysa kring vita amerikaners privilegierade ställning i relation till färgade amerikaner. Genom att erkänna att man inte delar samma premisser påvisades problemen med strukturell diskriminering och rasism. Det hela var ett utomordentligt antirasistiskt drag, som hade varit föredömligt för oss att ta efter här i Sverige. Men så långt har vi alltså inte kommit än.
Det förutspås att ”ni” kommer att avgöra utfallet i nästkommande riksdagsval. Ni besitter positioner som kan påverka makthavare på ett helt annat sätt än vi. Ni bör därför vara vaksamma på er funktion i denna dragkamp mellan det som är ”vi” och det som är ”de”. En bra början vore att försöka förstå det som skiljer sig åt vad gäller de olika förutsättningar som råder beroende på vilka vi alla är – och inse att ja, ni och vi delar samma mål men nej, ni är inte Jason.